Crouching tiger, hidden supervisor

Oxford förra helgen för möte med båda handledarna, som inte träffat varandra förr. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan (Version Värre: två medelålders damer som figurer ur Crouching Tiger i parken bakom Magdalen College, och Version Ännu Värre: hårtestar och tänder flygandes) men allt gick naturligtvis alldeles utmärkt. Ibland får jag faktiskt känslan av att de är professionella och sansade och att jag är en aning neurotisk…
Handledning i professorns gästrum på All Souls och sen promenad på markerna bakom Magdalen. När jag drog vidare för middag med en kompis gick de båda damerna till collegets kapell för evensong och sen var de visst ute och drack vin. De gillade det jag skrivit också och sånt hjälper ju.

Oxford är så oerhört vackert och utövar ingen som helst lockelse på mig. Stället har liksom ingen distans till sig självt. Jag ser bara ett system som är för osannolikt, för arkaiskt för att vara på riktigt. Alla college är så slutna att de som står på utsidan inte kan ha något utbyte av insidan och tvärtom. I ett visst ljus ser jag fångkaserner, i vilka makteliten utövar ett slags omvänd hjärntvätt på oförstörda sinnen in i ett hegemoniskt härskartänk – i ett mer rimligt sken kan man kanske bara kalla det kontrasten mellan town och gown. Jag vet att här utövas oerhört mångfacetterad, viktig och framstående forskning, men det hjälper inte: vad det än är som pågår innanför murarna rör det inte mig. Jag kan inte se The Remains of the Day för Disney och horder av turister står i vägen.

Kontrasten mot London där jag sen spenderade i fyra dagar vid British Library var enorm. Det är nåt i den smutsiga luften och de nedgångna husen och trasiga trottoarerna som går rakt upp i huvudet på mig. Eller så gillar jag bara att vattnet är väldigt mjukt. Bra för håret.