Inför bibliotekarien är vi alla lika

Och så British Library, denna högborg för suddgummin och tystade mobiltelefoner. Stället är lite min föreställning om himmelriket, inte bara för att man får läsa böcker hela dagarna. Här härskar nämligen total jämlikhet: professor eller grundstudent, akademisk stjärna eller nobody, alla måste lämna sina jordiska tillhörigheter, dyra portföljer och slitna ryggsäckar, bakom sig och greppa de oerhört missklädsamma plastkassar som är inträdeskravet till läsesalarna. Inga pennor utom blyerts får fraktas in. Inga smutsiga händer, inget tuggummi, inga tippex. Alla måste visa upp sin plastkasse på vägen in och på vägen ut. Alla måste ha ett BL:s ID-kort för att slippa in. Alla ser ut som utomjordingar på fotona. Alla underkastar sig den lag som stiftats av Biblioteket. Och av nån anledning kan jag vid British Library känna det jag inte kan i Oxford, ett slags ödmjukhet inför den intellektuella energi som liksom lever i själva huset.

Jag var fortfarande milt förvirrad efter min deadline – kollegan K från Lund hade däremot laddat i flera veckor. Detta gick ut över personalen på den sömniga Manuscript-avdelningen, som inte alls var van vid sådan behandling: K krävde fram mikrofilmer och gamla tidskrifter från gömmor ingen hört talas om och höll fyra heltidsanställda sysselsatta i flera timmar. I slutändan klev hon in bakom disken och visade hur de skulle söka i sitt eget arkiv.
Sen ville hon printa nåt, men där gick gränsen - K blev ombedd att take her business elsewhere och gå en trappa ner, eftersom Manuscripts-folket hade begränsad erfarenhet av såna nymodigheter.

Lämnade K bakom ett berg av Athenaeum, med nåt vilt i blicken och ett krampaktigt tag om blyertspennan, och promenerade ner till Shaftesbury Avenue i den tidiga kvällssolen för att träffa ett par kompisar. Att gå i London lämpar sig för nästan all musik, från Buckners A Goodbye Rye till Earles Fort Worth Blues till Kingsberys Sandrine. Vännerna tog med mig till ett hak i Chinatown med rykte om sig att ha extremt god mat och extremt dålig service. Detta såg vi förstås fram emot och blev inte besvikna: ätpinnarna kastades fram, ölen skvimpade och kyparna röt. Mätt och belåten för under tre pund är dock inte att förakta.

Sista morgonen tog varmvattnet slut i duschen i mitt hotellrum, fast inte förrän jag fått schampot på plats. Avslutade morgontoaletten i rasande fart och var sen obehagligt klarvaken hela förmiddagen. Inne på den obligatoriska Charing Cross Road-rundan handlade jag, rätt omotiverat, The Bell Jar, On the Road, J T Leroy’s Sarah, och var på väg att plocka med Bukowski innan jag insåg att de ville ha hutlösa tio pund för en liten sketen pocket. Finns ju gränser. Jag ser tendensen i bokinköpen. Kan inte hjälpa det. Som LeMarc uttrycker det, var man än är längtar man bort.