Crewe station

På väg till Preston bytte jag i Crewe, fick McGowan’s Boat Train i huvet och kunde inte bli av med den på flera dygn. The booze ran out at Crewe, nämligen. På resan från Irland.
McGowan är en briljant låtskrivare och jag har ofta undrat hur folk som ohar och ahar över Cohen, Tom Waits eller Nick Cave kan rynka på näsan åt Shane. Förutom att karln blir mer och mer lik en fladdermus rent utseendemässigt, alltså.
I referensmusikens tragiska lilla era borde Shane vara gud. Alla låtar är knökfulla av litterära och historiska referenser. Exempelvis kan man lyssna på den sista riktiga Pogues-skivan, Hell’s Ditch.

Här blandas finlitterära referenser som Lorca’s Novena där Marquez dikt och liv blir en profetisk sorgesång (and Lorca the faggot poet they left til last), och titelspårets begrundande av Genet (Our Lady of the Flowers) med små notiser om präster med könssjukdomar, limsniffande snorungar och prostituerade transvestiter på badorter i Asien. McGowan har alltid drivit vad många skulle kalla ett av postmodernismens särdrag, högt och lågt i respektlös blandning, till perfektion. Och alltid helt obesvärat.

Det finns logiska länkar mellan Genets omdebatterade fängelseskildring, så smal och subversiv litteratur, härjad av kopplingar till Derrida, tyngd av ryktet om sina influenser på poststrukturalism och the beat poets, och Shanes eget författarskap. Självdestruktion, kreativitet, människospillran virad kring det skapande geniet, allt det där vanliga, men också, och kanske framför allt, spekulationer kring den normförskjutning i fråga om avart och sanktionerat beteende som konsten möjliggör...

Genet är extrem: Our lady of the Flowers får LeRoys Sarah att te sig som Anne på Grönkulla. McGowan står i skuggan under samma galge, kliar samma loppbett, värmer sig i vårsolen utanför samma fattighus.

Javadå. Är det referenser som gäller så är det.

Å andra sidan handlar det kanske bara om att fyllskallar ibland får till ett rim. Shane hade nämligen också passat perfekt som tredjeman bredvid Waits och Richards när de skrålar under lyktstolpen framåt småtimmarna i That Feel.
Han hade varit den som hela tiden börjat på fel vers och sen blivit tvungen att sätta sig ner på trottoaren en stund. Vila lite, liksom.

Boat Train är inte från Hell’s Ditch, den är från Love and Peace, och berättar om Napper Tandy som åkt båttåget från Irland till London och med nöd och näppe undkommit med livet i behåll. (Napper Tandy var irländsk upprorsmakare egentligen. Enligt legenden missade han sitt eget uppror på grund av dåligt väder och när han kom fram söp han sig full i ren förtret. Rent historiskt, alltså.)

Men The Boat Train handlar mer om rutten via tåg och båt mellan Dublin och London.
”He said Hold me up for Chrissake for I can hardly stand/ the most disgraceful journey on which I’ve ever been/ the last time that I travelled on the Boat Train”
Personligen tycker jag det är ordet disgraceful som gör det hela storslaget, ett sådant understatement är liksom pricken över i. Resten av låten beskriver hur alla resenärer varit stupfulla, sjungit folkvisor, dansat på borden, skrikit rasistiska slagord, blivit kroppsvisiterade vid gränsen, spelat bort sina pengar, slagit sönder dörrarna, kräkts, somnat på toaletten, och vaknat på perrongen i London i hällregnet.

Disgraceful var ordet, sa Bull.