Vid främlingars fötter

Noterar inne i snabbköpet hur oproportionellt stor del av städmaterielen som består av luftfräschare. Såna där som ”äter upp dålig lukt” och ersätter den med lavendel och citron och allt vad det är. En hel sektion. Kan bara sluta mig till att det är relaterat till boendestandarden.

På väg hem noterar jag att frisören säljer kepsar. Kanske inte så förtroendeingivande, men på något sätt ett anständigt alternativ. ”Ja klippningen blev ju kanske inte helt bra men varsågod, ta en keps istället.”

Den salongen undvek jag när jag häromdagen slutligen nådde gränsen för vad som är acceptabelt slitna toppar. Vid busshållsplatsen på Crwys ligger en som ser anständig ut så där gick jag in. Flickebarnet bakom disken gav mig en blick och sa: ”Jag tror jag får ge dig en tid hos Paul, vår stylist.”

Jahadu. Undrar vad Paul säger när han inser att det inte blir nån extreme makeover alls utan en toppklippning i väntan på Saras trygga sax hemma i Stockholm.
”If this was a date you would not even get to second base.”
”If this was a bar I’d like to order something to take the edge off.”

J tyckte jag skulle nämna My little pony för Paul men det tror jag vore ett misstag.

Handledaren i Bristol försäkrade att texten inte var så eländig som jag själv tycker. Hon gav också följande metafor: Avhandlingen är som ett 1000-bitarspussel fast utan bild att gå efter. Själv tror jag mer på Elfriede Jelineks Nobelpris-tal, där hon beskriver språket som en oregerlig, otrogen varelse som vägrar lyda order, som inte lyssnar till vare sig förnuftsbaserade argument eller ren vädjan, som hellre lägger sig vid främlingars fötter.

Ibland skriver jag ord och uttryck som tillhör någon annans text, någon annans tanke, någon annans språk. Jag känner igen dem, nämligen. Innebär det att jag inte tänker själv eller att jag inte har orden att uttrycka dessa tankar? Innebär det att jag snart inte kommer att märka konsekvenserna av mitt eget resonemang? Innebär det att jag inte kommer att kunna förklara för Paul att det är en toppklippning jag vill ha, inte en hockeyfrilla?

Doktorandtjänsten borde komma med något slags keps-alternativ. ”Ja det där gick ju inte helt enligt planen, men varsågod, ta en prozac istället.”

Kanske behöver jag en kväll på stan. Det blir lördagens projekt: den ukrainske fysikern i mitt förra hus åker hem på måndag och har dragit ihop ett uppbåd som ska, citat, ”tömma pubarna på folk”, vad det nu kan betyda.

Leonard, I have a sentence

Efter tio dagar av fördragna gardinger, mikromat, dålig hygien och allmän ångest lämnade jag in åtta bleknosiga sidor, som dessutom var så dåliga att jag ville gråta. Min handledare i Bristol var föga medlidsam. Hon hänvisade till Virginia Woolf i The Hours: ”Leonard – I have a sentence” och tillade torrt: ”That woman knew real ecstacy”. Välkommen till akademien, liksom.
Har försökt rätta upp det sjunkande skeppet med sträng redaktionell behandling och en dos Foucault (förr eller senare får jag lov att relatera till honom i alla fall), så det blev lite mindre illa – men det är svårt att hålla arbetsmoralen uppe när hårt jobb inte lönar sig.

Väl ute i världen igen träffade jag P som deltagit i ett manuskript-seminarium från Bangor via videolänk. Som jag misstänkte hade det inte gått helt enligt planerna: under större delen av tiden hade skärmen visat bakhuvuden på andra åhörare, alltså såna som deltagit live, i Bangor.
Utom när föredragshållaren skulle visa nåt på overhead – då hade bilden liksom frysts i några sekunder och sen hade en annan kamera kopplats in. Då hade bilden visat kameramannens ändalykt, förvisso jeansklädd men ändå.
Varje gång.
Under ett fyrtiofem minuters föredrag.
Med arton overheadbilder.

P vidhöll ändå att jag missat nåt: ”Tjejerna tyckte att det var en helt OK bakdel”.

Önskar att jag kunde säga ”typiskt akademiker” men jag har ryktesvägen hört hur liknande tillställningar gått till vid en av mina tidigare arbetsplatser. Där hade man trängt in hela arbetsstyrkan, drygt hundrafemtio personer, i ett litet rum för att se och höra vd tala till alla lokalkontor ute i världen samtidigt.
Det tog alldeles för lång tid innan spektaklet kom igång och det var närmare trettio grader varmt ute. Inne i rummet var det olidligt. Folk svettades, grälade och en kvinna från receptionen svimmade. När det hela slutligen startade fungerade ljudet sporadiskt och så hade man lyckats zooma in vd:s ben, som nervöst hoppade upp och ner. Till saken hörde att karln suttit i rummet intill – men eftersom resten av det världsomspännande företaget skulle vara med via länk så höll man på jämlikheten. Eller nåt.

Åker till Bristol imorgon för vidare handledning kring den eländiga texten. Som sagt, I have a sentence.

Samma samma samma

I övrigt är det mest jobb som gäller. Insåg idag att det jag spenderat större delen av en veckas jobb på kommer att sluta i ungefär tre sidors text. Lärarinnan tyckte jag såg håglös och blek ut så hon tvingade mig ut ur huset på eftermiddagen, ner till Roath Park, och satte en Cosmopolitan (tidningen, inte drinken) i näven på mig. Senare hörde jag henne säga till NL att jag blinkat likt en fånge släppt ur isoleringscell.

Datavetaren packade surmulet en väska och drog till USA för att jobba där i två veckor. Han hyser avsky för Baton Rouge för där finns ingen folkdans och han kan inte använda cykel för att ta sig fram, men hans tjänst är delfinansierad därifrån så han har inget val.
"Om jag hade råd skulle jag säga upp mig och jobba som sagoberättare på marknader i stället."
Jag vet precis hur han känner sig. NL och kemisten har ockuperat vardagsrummet hela helgen för att kolla på Formel 1, och det är kanske den enda tv-förströelse jag inte känner mig lockad att sätta före avhandlingen i det här läget.

Våren har kommit och jag har inte ett endaste vårlikt klädesplagg. När jag lämnat in det här utkastet tänker jag leva loppan på Queen Street.

Crewe station

På väg till Preston bytte jag i Crewe, fick McGowan’s Boat Train i huvet och kunde inte bli av med den på flera dygn. The booze ran out at Crewe, nämligen. På resan från Irland.
McGowan är en briljant låtskrivare och jag har ofta undrat hur folk som ohar och ahar över Cohen, Tom Waits eller Nick Cave kan rynka på näsan åt Shane. Förutom att karln blir mer och mer lik en fladdermus rent utseendemässigt, alltså.
I referensmusikens tragiska lilla era borde Shane vara gud. Alla låtar är knökfulla av litterära och historiska referenser. Exempelvis kan man lyssna på den sista riktiga Pogues-skivan, Hell’s Ditch.

Här blandas finlitterära referenser som Lorca’s Novena där Marquez dikt och liv blir en profetisk sorgesång (and Lorca the faggot poet they left til last), och titelspårets begrundande av Genet (Our Lady of the Flowers) med små notiser om präster med könssjukdomar, limsniffande snorungar och prostituerade transvestiter på badorter i Asien. McGowan har alltid drivit vad många skulle kalla ett av postmodernismens särdrag, högt och lågt i respektlös blandning, till perfektion. Och alltid helt obesvärat.

Det finns logiska länkar mellan Genets omdebatterade fängelseskildring, så smal och subversiv litteratur, härjad av kopplingar till Derrida, tyngd av ryktet om sina influenser på poststrukturalism och the beat poets, och Shanes eget författarskap. Självdestruktion, kreativitet, människospillran virad kring det skapande geniet, allt det där vanliga, men också, och kanske framför allt, spekulationer kring den normförskjutning i fråga om avart och sanktionerat beteende som konsten möjliggör...

Genet är extrem: Our lady of the Flowers får LeRoys Sarah att te sig som Anne på Grönkulla. McGowan står i skuggan under samma galge, kliar samma loppbett, värmer sig i vårsolen utanför samma fattighus.

Javadå. Är det referenser som gäller så är det.

Å andra sidan handlar det kanske bara om att fyllskallar ibland får till ett rim. Shane hade nämligen också passat perfekt som tredjeman bredvid Waits och Richards när de skrålar under lyktstolpen framåt småtimmarna i That Feel.
Han hade varit den som hela tiden börjat på fel vers och sen blivit tvungen att sätta sig ner på trottoaren en stund. Vila lite, liksom.

Boat Train är inte från Hell’s Ditch, den är från Love and Peace, och berättar om Napper Tandy som åkt båttåget från Irland till London och med nöd och näppe undkommit med livet i behåll. (Napper Tandy var irländsk upprorsmakare egentligen. Enligt legenden missade han sitt eget uppror på grund av dåligt väder och när han kom fram söp han sig full i ren förtret. Rent historiskt, alltså.)

Men The Boat Train handlar mer om rutten via tåg och båt mellan Dublin och London.
”He said Hold me up for Chrissake for I can hardly stand/ the most disgraceful journey on which I’ve ever been/ the last time that I travelled on the Boat Train”
Personligen tycker jag det är ordet disgraceful som gör det hela storslaget, ett sådant understatement är liksom pricken över i. Resten av låten beskriver hur alla resenärer varit stupfulla, sjungit folkvisor, dansat på borden, skrikit rasistiska slagord, blivit kroppsvisiterade vid gränsen, spelat bort sina pengar, slagit sönder dörrarna, kräkts, somnat på toaletten, och vaknat på perrongen i London i hällregnet.

Disgraceful var ordet, sa Bull.

Snutrulle

Noterar i DN på nätet att Strage ger Hot Fuzz en tvåa. Han tycker den är för trist. Awww, kanske Fredrik missade alla referenserna i början? Eller är det så att referenspigga postmoderna kritiker inte riktigt känner sig bekväma med filmer som driver med referenskultur?

Påsk i Preston

Beskedet om att jag tänkte spendera påsken i Preston möttes med förfärade utrop från folk vid inst i Cardiff – vad i helsike hade jag tänkt göra där?! HW rynkade på näsan och R skakade på huvudet.
Preston är förvisso en ganska bister northern town där jag förmodligen inte skulle spendera tid om inte J bodde där. Men allt var förtjusande, förutom att jag blev förkyld och låg som en strandad säl hela påskdagen. J gjorde havregrynsgröt och for sen på släktträff med egg hunt och allt som hör till. I övrigt var det som sig bör, kaffe och kvasiintellektuell nivå på alla diskussioner.

Jag gillar Js bokhyllor. Han har en i varje rum. I det ena rummet trängs Bibeln med Foucaults The Order of Things och Take It Like A Man (Boy Georges självbiografi). På hyllorna under finns en samling ur Wordsworths klassikerserie som borde få varenda svensk kanonförespråkare att bli fuktig i ögonvrån. Sen har han klämt in The Tibetan Book of the Dead bredvid Boy George’s andra biografi som jag inte har läst och har glömt namnet på.

J gillar Boy George. En gång åkte han till London och pressade in ett ex av en kursuppsats, en teckning och några vårlökar genom Georges brevinkast. Tre dar senare kom han på att han tagit fel brevlåda och begåvat en guldsmedsaffär i samma hus med hela paketet.

I det andra rummet har han ungefär sexton hyllmeter (jag överdriver inte) barnlitteratur, från pekböcker till Melvin Burgess och Adian Chambers. Den gode J får alla nya barn- och ungdomsböcker i hela riket skickade till sig, oftast flera månader innan de publiceras, ibland i ren manusform. Han är helt oförmögen att tacka nej, kan inte slänga nåt eller ens stoppa nåt i en låda och ställa undan. Om han inte börjar sålla snart kommer han att vara farligt nära gränsen till excentricitet.
J har av en gemensam vän kallats the most well-connected guy in the business och jag tror att det stämmer. Hittills har han dock inte lyckats omvandla detta till nåt slags karriärdrag (fast jag har fått följa med och äta gratismat på en launch här och där) men jag antar att förr eller senare måste han få ett rimligt erbjudande och lämna både stan och biblioteksbranschen, som i ärlighetens namn inte verkar helt bekväm med hans driftighet och nytänkande.

Jag har kommit på vad det är som gör mig så stressad med Emmylou Harris. Jag är orolig för att hon inte ska kunna hålla tonen – jag verkar tro att hon är musikvärldens svar på trafikens Gubbe med Hatt. Alltså, en sån där person som haft körkort för länge, som varken hör eller ser nåt längre men som kör i alla fall och kommer att fortsätta köra tills han eller hon hamnar i diket, rammar en rad kundvagnar vid snabbköpet eller kör bilen rakt in i kassakön.

En vacker dag, säger mitt inre, kommer Harris att bara glida av rätt ton och pela iväg uppåt eller neråt till ett ställe där hon inte alls borde vara och då orsaka all jordens elände. Det här verkar ingen annan ha problem med, minst av alla musikbranschen själv, som istället skapat inflation i gästspel av kvinnan ifråga - hon dyker upp irriterande ofta och på låtar jag annars gillar. En kort period gillade jag Wrecking ball (det ska vara sommar och regna på asfalt när man lyssnar på den) men det var i ärlighetens namn mer en Lanois-relaterad dragning. Om jag nån gång får tid ska jag lyssna in mig lite mer på hennes tidiga egna karriär och se om jag fattar vad grejen är.
Till dess sitter jag med kaffekoppen i ett krampaktigt grepp under hela Comin’ Round.

Sylvia, Sarah och Dave

Sen var jag akademiskt ledig hela helgen. Lördagen tog jag igen min försakade normalläsning och klämde The Bell Jar på förmiddagen och Sarah på kvällskvisten. I båda fall har jag varit intresserad av författaren som kulturellt fenomen men aldrig känt att orkat besvära mig med böckerna. Dramat Plath-Huges är förstås bättre än något manus, i klass med legenderna kring Kennedy-klanen eller Wallenberg-familjen. Men att läsa Plath… mja. Elände kan jag hitta på själv, liksom. Satte mig i alla fall tillrätta och började.

The Bell Jar har en opening line i klass med Pride and prejudice: “It was a queer, sultry summer, the summer they electrocuted the Rosenbergs, and I didn’t know what I was doing in New York.” Och visst, det är en fruktansvärd berättelse om hur Esther Greenwood sjunker ner i depression och hennes vistelse på institution, elchocker som går fel och hur the bell jar, glaskupan, depressionens isolering, sänks över henne och hur hon lever under den i ett helt år. Men den är förvånansvärt roligt skriven också, hur Esthers perspektiv förskjuts och hur hennes strävan efter självmord blir något fullständigt logiskt (typ Thåström, det är jag som är normal…), och hur hon irriteras av omvärldens oförmåga att begripa detta... Jo, jag fattar att The Bell Jar blivit en klassiker. Även utan kulten kring Plath som person.

Uppmuntrad av detta tog jag mig an Sarah, som jag också borde ha läst för många år sen. JT Leroy fick, då boken var ny, press som kunde få vilken stabil människa som helst att undvika att läsa den av rädsla för att hamna under isen fullständigt – ungefär som man undviker att titta på svältkatastrofbilder på tv. Men jag tycker fortfarande att hypen kring den viskande författaren egentligen är mer intressant ur ett populärkulturellt perspektiv än boken - i synnerhet sedan the hoax kring "hans" identitet började nystas i under fjolåret. Frågor som hur vi definierar begreppet författare och hur bilden av personen bakom tangentbordet påverkar värdet av den text han eller hon producerat gör att den mediala debatten kring JT Leroys identitet vinner som läsupplevelse.
Visst är the subject matter morbid men Sarah är en skröna, en riktigt rolig sådan, a good read, där handlingen är placerad i … annorlunda… setting. En bra bok men inget monster.

Roar mig med Raymond Chandler nu, lite skruvat att läsa Killer in the Rain efter att jag för flera år sen plöjde The Big Sleep. Chandler är the master of all one-liners. Tillsammans med Tom Petty har han nästan övertygad mig om att jag borde åka till Kalifornien trots allt.

Lite påskuppbrotts-stämning i huset. Lärarinnan från västkusten har åkt hem. Datavetaren har frisknat till och dansar folkdans för glatta livet igen, men i gengäld har NL blivit förkyld. Han drar omkring som en osalig ande i huset eftersom han är för frisk för att ligga till sängs men för sjuk för att åka hem till London och för sjuk för att gå ut och festa. Mumlar om att gå i kyrkan både fredag och lördag. Den spanske kemisten har sin flickvän på besök och det är nu bevisat att väggarna i huset inte är tjocka nog. På långa vägar.

Själv åker jag norrut imorgon för att fira påsken hos J. Brukar alltid bli hetsiga diskussioner av gravt kvasiintellektuell karaktär, som huruvida man egentligen kan feltolka Derrida eller om detta är en motsägelse i sig självt, och så väldigt mycket kaffe.

Han har också världens genom tiderna bästa skiva i sin samling: Dave Rovics’ ”We just want the world”. Vid varje besök brukar vi vid nåt tillfälle ligga på golvet i Js lägenhet och vrida oss av skratt – skivan är alltså så hemsk att den är helt lysande. Ser fram emot att återhöra den. Varje gång försöker J förklara att han inte har köpt skivan, han ville inte ens ha den, han fick den skickad till sig en gång när han var ordförande för en miljölobbygrupp vid universitetet och hr Rovics tyckte att de borde bjuda in honom för att spela för dem. Efter en trettio sekunders genomlyssning tackade J nej och svarade därefter inte på fler mejl. Men skivan har han kvar och varje gång jag är där tvingar jag honom att rota fram den ur garderoben och spela den. Kan faktiskt inte förmedla det bättre än att varenda låt är HELT obetalbar.

Allvarligt, vad är det med Emmy Lou Harris? Måste hon vara med på varenda skiva som inte är hennes egen? Och om svaret är ja, borde hon inte lära sig att sjunga?

Inför bibliotekarien är vi alla lika

Och så British Library, denna högborg för suddgummin och tystade mobiltelefoner. Stället är lite min föreställning om himmelriket, inte bara för att man får läsa böcker hela dagarna. Här härskar nämligen total jämlikhet: professor eller grundstudent, akademisk stjärna eller nobody, alla måste lämna sina jordiska tillhörigheter, dyra portföljer och slitna ryggsäckar, bakom sig och greppa de oerhört missklädsamma plastkassar som är inträdeskravet till läsesalarna. Inga pennor utom blyerts får fraktas in. Inga smutsiga händer, inget tuggummi, inga tippex. Alla måste visa upp sin plastkasse på vägen in och på vägen ut. Alla måste ha ett BL:s ID-kort för att slippa in. Alla ser ut som utomjordingar på fotona. Alla underkastar sig den lag som stiftats av Biblioteket. Och av nån anledning kan jag vid British Library känna det jag inte kan i Oxford, ett slags ödmjukhet inför den intellektuella energi som liksom lever i själva huset.

Jag var fortfarande milt förvirrad efter min deadline – kollegan K från Lund hade däremot laddat i flera veckor. Detta gick ut över personalen på den sömniga Manuscript-avdelningen, som inte alls var van vid sådan behandling: K krävde fram mikrofilmer och gamla tidskrifter från gömmor ingen hört talas om och höll fyra heltidsanställda sysselsatta i flera timmar. I slutändan klev hon in bakom disken och visade hur de skulle söka i sitt eget arkiv.
Sen ville hon printa nåt, men där gick gränsen - K blev ombedd att take her business elsewhere och gå en trappa ner, eftersom Manuscripts-folket hade begränsad erfarenhet av såna nymodigheter.

Lämnade K bakom ett berg av Athenaeum, med nåt vilt i blicken och ett krampaktigt tag om blyertspennan, och promenerade ner till Shaftesbury Avenue i den tidiga kvällssolen för att träffa ett par kompisar. Att gå i London lämpar sig för nästan all musik, från Buckners A Goodbye Rye till Earles Fort Worth Blues till Kingsberys Sandrine. Vännerna tog med mig till ett hak i Chinatown med rykte om sig att ha extremt god mat och extremt dålig service. Detta såg vi förstås fram emot och blev inte besvikna: ätpinnarna kastades fram, ölen skvimpade och kyparna röt. Mätt och belåten för under tre pund är dock inte att förakta.

Sista morgonen tog varmvattnet slut i duschen i mitt hotellrum, fast inte förrän jag fått schampot på plats. Avslutade morgontoaletten i rasande fart och var sen obehagligt klarvaken hela förmiddagen. Inne på den obligatoriska Charing Cross Road-rundan handlade jag, rätt omotiverat, The Bell Jar, On the Road, J T Leroy’s Sarah, och var på väg att plocka med Bukowski innan jag insåg att de ville ha hutlösa tio pund för en liten sketen pocket. Finns ju gränser. Jag ser tendensen i bokinköpen. Kan inte hjälpa det. Som LeMarc uttrycker det, var man än är längtar man bort.

Crouching tiger, hidden supervisor

Oxford förra helgen för möte med båda handledarna, som inte träffat varandra förr. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan (Version Värre: två medelålders damer som figurer ur Crouching Tiger i parken bakom Magdalen College, och Version Ännu Värre: hårtestar och tänder flygandes) men allt gick naturligtvis alldeles utmärkt. Ibland får jag faktiskt känslan av att de är professionella och sansade och att jag är en aning neurotisk…
Handledning i professorns gästrum på All Souls och sen promenad på markerna bakom Magdalen. När jag drog vidare för middag med en kompis gick de båda damerna till collegets kapell för evensong och sen var de visst ute och drack vin. De gillade det jag skrivit också och sånt hjälper ju.

Oxford är så oerhört vackert och utövar ingen som helst lockelse på mig. Stället har liksom ingen distans till sig självt. Jag ser bara ett system som är för osannolikt, för arkaiskt för att vara på riktigt. Alla college är så slutna att de som står på utsidan inte kan ha något utbyte av insidan och tvärtom. I ett visst ljus ser jag fångkaserner, i vilka makteliten utövar ett slags omvänd hjärntvätt på oförstörda sinnen in i ett hegemoniskt härskartänk – i ett mer rimligt sken kan man kanske bara kalla det kontrasten mellan town och gown. Jag vet att här utövas oerhört mångfacetterad, viktig och framstående forskning, men det hjälper inte: vad det än är som pågår innanför murarna rör det inte mig. Jag kan inte se The Remains of the Day för Disney och horder av turister står i vägen.

Kontrasten mot London där jag sen spenderade i fyra dagar vid British Library var enorm. Det är nåt i den smutsiga luften och de nedgångna husen och trasiga trottoarerna som går rakt upp i huvudet på mig. Eller så gillar jag bara att vattnet är väldigt mjukt. Bra för håret.