Transition Time

Jag försöker ställa in huvudet på Transition Time igen. Har börjat metodiskt bjuda ut personer på kaffe och lunch som hjälpt mig under tiden i Cardiff, mest folk vid inst förstås. Funderar på hur jag ska packa, vad E ska få ta hem till Stockholm när hon hälsar på, hur jag ska göra med sängkläder och grejer jag egentligen inte behöver längre.

Processen med att hitta nån som ska bo i mitt rum har börjat och det går inte helt smidigt. Den första flickan var för petig med frysbox och städfrågor. Den andra dök aldrig upp. Den tredje var för ung, den fjärde pratade hysteriskt och den femte ville bara bo i några veckor. Till sist dök det upp en ungersk kvinna som jobbar på kasinot nere i hamnen och med bara några dagar kvar till månadsskiftet ser det ut som att hon kommer att flytta in, men folk är inte helt överens. NL och kemisten hoppades på en pingla när de hörde ordet kasino: grav besvikelse utbredde sig när kvinnan visade sig vara utan haka och med pojkvän. Datavetaren tyckte dock att det var en god idé att hon flyttar in, men allt hänger egentligen på lärarinnan som åkt hem till västkusten för ett bröllop och därför inte träffat kasinodamen. Fortsättning följer tveklöst.

Har emottagit mitt tredje hotfulla brev från Kontoret. Tappade helt sonika tålamodet och fräste åt en oskyldig kvinna i telefon att om det inte blir ett slut på brevskriverierna så kontaktar jag hälsomyndigheten. Tvivlar på att det gör nån större skillnad.

Good night Irene

Besökte alltså min gode vän N med flickvän i Aberystwyth förra helgen. Kollektivtrafik är nåt som walesarna utövar med viss slumpmässighet: allt funkar bra mellan Cardiff och Swansea. Det är liksom väst-öst. Kontakter mellan norr och söder verkar däremot inte vara nåt man uppmuntrar – mellan Cardiff och Aber kan man därför ta sig på två sätt, det ena märkligare än det andra.
Endera åker man tåg österut, över gränsen in i England och sen tillbaka in i Wales, en resa som tar cirkus fyra timmar. Eller så tar man ett tåg till Carmarthen och sen en ganska skraltig buss i närmare två timmar. Även detta alternativ tar runt fyra timmar. Med bil, sägs det, kan man komma fram på en och en halv.

Jag valde bussen, med en vag misstanke på att det kunde bli obehagligt på vägen hem om kalaset skulle bli så sent och ingående som jag befarade.

Det hällregnade förstås när jag kom fram. Som det gör. N mötte upp i stan och släpade mig runt i vätan för att kolla på diverse sevärdheter, det ena mindre lockande än det andra. Till slut gav vi upp och satte oss på en pub för att vänta på flickvännen, D, skulle sluta jobba.

De två har ett hus som är så litet att folk från the Shire skulle protestera. Vartenda rum är knökfullt med böcker, utom köket där de istället trängt in två sittbänkar från en pub. De röker inomhus också så för det mesta är fönstren öppna, oavsett väder och årstid. Och nån värme behövs ju inte om man har ytterkläderna på sig inomhus. Och så heltäckningsmatta i badrummet. Det är så brittiskt och för en bortklemad svensk helt obegripligt men om de som bor i huset är lyckliga kan man ju inte gärna gnälla. Jag ser det som en upplevelse i kulturella skillnader.

Kalaset blev just så ingående och sent som jag misstänkt. Åt god mat på anständig pub, fick en ficklamps-belyst turné i trädgården av D vid midnatt ("kolla en groda"), diskuterade Sveriges roll i andra världskriget och huruvida man kan ha ketchup till fisk. Vid treblecket spelades Good Night Irene med Tom Waits på full volym fast mest hördes N som satt på golvet med bakvänd keps och skrålade. Jag skyller dock nästa dags huvudvärk på röklukten inomhus.

Hemresan blev som jag misstänkt – plågsam. Bussen var bra mycket skraltigare än på ditvägen. Spenderade en håglös timme i Carmarthen i väntan på ett tåg och sen gick nämnda tåg sönder i Bridgend. Jag satt och skrek inombords men eftersom alla britter är, som Susan Cooper uttryckt det, ”storslagna i motgång” var det ingen annan som verkade särskilt upprörd. Istället höll folk sig glada medelst legala droger: två fjortonåringar passade på att tjuvröka runt knuten, några äldre damer korkade upp en flaska vin och konduktören var idel munterhet. Själv hade jag ju dock fått nog av både vin och rök så jag bet ihop och gillade läget.

Kom tillbaka till Cardiff på lördag kväll och betraktade det vackra folket genom taxins fönster utan den minsta längtan att göra dem sällskap. Åkte hem och åt helt fräckt upp en av NLs fettsnåla hamburgare istället, mitt framför näsan på honom. Förmodligen såg jag så sliten ut att han inte nändes göra annat än ge mig mat.

Stevies E, F och W

Man ska fan inte läsa andras bloggar, i synnerhet inte dem som tillhör folk som gör det för brödfödan. Alltså, folk som redan sitter i Stockholm och geggar runt med sitt eget tyckande i media som dagisbarn med fingerfärg. Kan nån förklara varför en skribent som redan får betalt för att ha en massa åsikter kring populärkultur prompt måste blogga med länk i tidningarnas nät-upplaga också? Är det för att ge en liten inblick i hur fräsiga de är som personer också, som när Jonas Thente (ok, han är rätt rolig egentligen) i förbifarten nämner att han sprungit på en annan av kulturskribenterna på DN i korridoren – en person som naturligtvis också bloggar via DN på nätet? Lite självdistans skulle kanske råda bot på käre bror-mentaliteten och skilja det kulturella gardet från näringslivstopparna.

Om det är något som är önskvärt, alltså.

Men i alla fall. Nu läste jag då Niklas Wahllöfs blogg och först ältade han det gamla ”javisst är Dylan bra men han är FEG och han är RETRO” och så började jag gäspa, men sen kom han in på Steve Forbert och då blev jag varm i själen i stället.

Steve Forbert gillar ju bara jag. Och min syster.

Forbert tillhör garderoben, det vill säga, de musiker jag lyssnat på sen högstadiet men redan då insåg att det aldrig skulle gå att nämna detta för en enda levande själ. På den tiden kände jag folk som fick sin vecko-dos musik genom att vanemässigt spela in Tracks-listans topp-tio varje vecka på kassettband, alltså utan att klippa bort Kaj Kindvalls mellan-prat. Och sen spela över det veckan efter.
Numera finns vad jag antar är den post-ironiska generationen i kretsen och där är det lika svårt att förklara att man faktiskt kan lyssna på musik helt enkelt för att man gillar den, oavsett om den är gammal, ny, känd, okänd eller helt enkelt lite töntig. Det behöver inte vara ett livsstilsval. Eller att livsstilsvalet kan bestå i att tacka nej till postochironi-stuket, både av politiska och estetiska skäl. Det är liksom ändå slut på den eran. Det är nya tider nu.

I Wahllöfs och Bjurmans sällskap står sig uppenbarligen mitt gillande av Forbert. Insåg med förskräckt mage att jag skulle kunna repa in en massa kredd i den kretsen.

När jag var 16 övertalade jag min dåvarande bandkollega att vi skulle spela Streets of This Town på en talangjakt – gick ju sådär, och den inte helt uppdaterade juryn trodde att vi hade skrivit låten själva. Vet inte om det säger mest om juryn eller Steve Forbert. Första gången jag såg honom live var på The Turning Point när jag var 20 och jobbade i New York, och det är ingen klubb man tar sig till utan visst besmir för den ligger i Piermont. Upstate.
Jag funderar på att återvända till London nu i juni för att se honom spela på Camden Locks.

Heder åt Wahllöf som vet att han försöker göra med Forbert vad kritiker ofta känner sig manade att göra generellt, alltså ”nu hittade jag minsann en utkantare som jag kan göra inkant av.”

Och jag gillar Wahllöfs förklaring också, ”subtil sorgsenhet” och ”lite för snäll för den här branschen”, för som så många andra blev Forbert aldrig den nye Dylan: han är lite för töntig, lite för mycket mid west. Han är en vanlig kille med en irriterande påstridig konstnärssjäl som inte låter honom vara ifred. Eller en vild konstnärssjäl som inte riktigt förmår bryta sig ur sin småstadsmänniska.

Per Bjurman å sin sida talar sig varm för Grand Central Station March 18 1977 från Alive on Arrival. Debutskivan berättar om hur eländigt det är att vara lantis i storstan, men framför allt hur det är att vara en lantis som ändå inte kan vara någon annanstans än just där i storstan, för hemmavid var det ingen som förstod honom, och inombords är han konstnär.

För att parafrasera Vinaver, som citerar Proust, så är Forbert fångad mellan sitt moi exterieur som bonnläpp och sitt moi profond som artist: Tonight I feel so far away from home

Att inte kunna besegra storstan när man kommer utifrån är förstås inget Forbert är ensam om. Steve Earle skriver också om hur New York på nåt sätt var exakt som han tänkt sig men ändå inte (the girls were really pretty but they wouldn’t talk to me), men Earle är inte skraj, han är född rebell, och kan därför kosta på sig att vara lite självironisk när han ger lift åt en ung kille på väg till NYC för första gången ”I knew I was just jealous if I didn’t wish him well/ slipped the kid a twenty said Billy give ’em hell”

Earle ser fortfarande lockelsen med stan. Det gör inte Forbert.

Stackars Steve är direkt olycklig. Han försöker gilla New York men det går inte. Tillvaron är otäck, obegriplig och smutsig, själv är han så fattig att han tappar vikt och folk är galna: ”It’s some kinda lunatic/ he’s following me/ he’s down by the john so I can’t take a pee”.

Visst, lite humor också. Men inte bara.

Forbert på scen är liksom vad skivorna utlovar, en enkel man med grumlig röst som småpratar med ljudteknikern (inte grinigt som Roseanne Cash ”I sound like Megadeath up here” och inte Buckner-autistiskt heller utan) så som man gör en tisdagskväll på liten klubb, hördu, Jim, kan vi höja basen lite tro, och så frågar han vad folk vill höra. Sen spelar han just dom låtar folk önskat. Han är en sanslöst skicklig gitarrist men det märker man knappt för han gör liksom ingen big deal av det. Heller.

I Bristol ligger St Bonaventure’s Social Club, församlingslokal för den katolska kyrkan i Bishopston. Här håller en av Storbritanniens bästa americana/country/singersongwriter-klubbar till. Den tar in max 200 pers och eftersom den ligger i ett bostadsområde måste man dessutom stänga butiken vid elva så några midnattsspelningar är inte att tänka på. Maria McKee spelade för några veckor sedan och Steve Forbert kommer i mitten av juni. Min handledare bor ungefär tio minuter därifrån – St Bonaventures är hennes församling så hon brukar erbjuda mig husrum efter spelningar.

På torsdag ska jag och handledaren i fråga gå och se en om möjligt ännu mindre cool Steve, nämligen Winwood. Folk minns Back in the Highlife med en rysning. Det gör inte jag – har för mig att den var rätt trallvänlig. Däremot kommer jag ihåg när The Spencer Davies Group blew my mind med Take this hammer. På framsidan syns en långhårig Steve Winwood med runt ansikte och kisande blick. Innan Hollywood tog honom.

Tell him I’m gooooonee, buddy, you can tell him I’m gone.

Kontoret del två

Tre minuter efter att jag publicerat senaste inlägget och gjort mig lustig över Kontoret ringde rumänskan och meddelade att jag fått ett brev. Till huset på R Gardens, alltså. Rumänskan öppnade brevet och meddelade att Kontoret nu ville ha drygt tusen pund, alltså femton tusen svenska riksdaler, i betalning för alla de månader jag nu bott i deras hus. Om jag inte betalade inom fyrtioåtta timmar skulle åtgärder vidtas.

Jag såg framför mig hur "åtgärderna" kopplades till scener ut Gudfadern, med hästhuvuden i sängar och annat, så jag kvistade ner och hämtade brevet. Ringde i morse, inte till Kontoret utan till Huvudkontoret, där en man med tveksam framtoning varken visste ut eller in. Hörde hur han bläddrade håglöst bland sina papper. Jag försökte förklara att anledningen till att jag inte betalat är att jag inte bott. Han lovade att återkomma i ärendet under veckan.

Kan bara anta att fortsättning följer. Jag vässar klorna. Medan jag väntar åker jag till Aberystwyth imorgon för att hälsa på min gode vän författaren med fru. Det ska regna hela helgen men det är ju legio.

Hur man håller gästforskare i schack

Kontoret var en annan kontaktyta som utgjorde vissa svårigheter för huset på R Gardens. Ibland misstänkte man språkförbistring, ibland ren idioti.
Vaktmästeriet var ett särskilt sorgebarn. I rumänskans rum var det omöjligt att stänga fönstret ordentligt och draget om natten gjorde att hon började få värk i ryggen. Hon gick till Kontoret för att påpeka detta och Kontorets frontkvinna lovade att problemet skulle åtgärdas.
När jag kom hem tre timmar senare fann jag mitt fönster inte bara stängt utan även låst och mögeldoften mer utpräglad än på länge, samt en lapp på skrivbordet som i irriterad ton upplyste mig om att det inte alls var något fel på fönstret, man måste bara stänga det så upphörde draget.

Inne hos rumänskan blåste fortsatt friska vindar.

Även den ukrainske fysikern försökte kommunicera med Kontoret. Kranen i köket droppade och det gjorde den även om man använde skiftnyckel för att försöka dra igen den. Dessutom var lyset på toa trasigt. Kontoret lovade beredvilligt att ställa upp. I slutet av samma arbetsdag kommer ukrainaren hem för att finna kranen droppandes som vanligt men lysröret i köket utbytt. Fortfarande kolmörkt på toaletten.

Fysikern betalade dessutom hyran varje vecka istället för i klump, och det tyckte Kontoret var väldigt besvärligt. Fyra av fem gånger försökte frontkvinnan kräva honom på mer pengar än vad som var tänkt, men eftersom ukrainaren var hyfsad på matte och det dessutom rörde sig om samma summa varje gång brukade hon gå långnäst ur den bataljen.

Enligt Kontoret hade de boende betydligt fler förpliktelser och ansvarsområden än dessa kunnat föreställa sig. I köket satt ett antal hotfulla lappar uppsatta med information om vad som skulle hända med de boende om de inte skötte sig.
Om köket var smutsigt så att städerskan faktiskt behövde städa vid sitt veckobesök skulle de boende bli ersättningsskyldiga.
Om brandlarmet gick i gång skulle de boende bli ersättningsskyldiga (vi hoppades att detta inte gällde om det faktiskt brann någonstans, men säkra var vi aldrig).
Om värmen var påslagen utan Kontorets vetskap och tillåtelse skulle de boende ja ni fattar ju.

Vid direktkonfrontation blev Kontoret oftast defensivt surmulet. Vid ett tillfälle gick rumänskan gick dit för att försöka förklara att hon inte stod ut med att bo i det blåsiga rummet. Detta tyckte inte Kontoret var särskilt intressant: däremot uttrycktes stark indignation över att rumänskan inte talat om detta tidigare - nu hade hon ju redan bott i tre veckor och skrivit upp sig till terminens slut. Kontoret ansåg att man nu skulle förlora pengar på att inte kunna hyra ut rummet till någon av de tusentals hugade spekulanter man haft uppradade i början av terminen, som nu försvunnit ut på Cardiffs övriga bostadsmarknad. Då rumänskan påpekade att ett antal andra rum hela tiden stått tomma och att det alltså knappast kunde vara fråga om någon mördande åtgång fnystes och frustades det från luckan, och sen var diskussionen avslutad. Något avslut av kontraktet blev det inte tal om.

Efter allt detta debackel kände jag att jag måste ta till det tunga artilleriet för att slippa ur Kontorets grepp och få flytta. Jag gick dit och berättade ingående hur möglet hängde från väggarna i mitt rum och att jag redan var överkänslig mot detta och att min läkare sagt att om jag inte flyttade ut skulle jag bli sjuk… Vid ordet mögel gjorde frontkvinnan en ofrivillig grimas och plötsligt fungerade samarbetet med Kontoret som ett väloljat maskineri: jag betalade för den tid jag bott, lycka till och see you later.
Ukrainaren noterade: ”You forgot the words law-suit and courtroom”, vilket kanske han hade rätt i.

Två timmar efter mitt besök hos Kontoret fanns en ny hotfull notis i köket. Den informerade om att hälso- och säkerhetsinspektioner av samtliga rum skulle genomföras veckan därpå. Dock, underströk Kontoret, var detta inte för att främja de boendes hälsa eller säkerhet, nej det skulle ingen gå och inbilla sig. Istället skulle man undersöka om de boende skött rummen ordentligt, då de ju skulle hyras ut igen nästa år till minst lika tacksamma och välmående gästforskare.

Med tanke på hur mögligt mitt rum var är jag tacksam att jag inte lämnade någon forwarding adress. Jag kanske rent av hade kunnat bli ersättningsskyldig.

Käre Bobby - en studie i internationell konflikthantering

Hur eländigt vårt hus på R Gardens än var får jag erkänna att Grannarnas hus var värre. Vi var aldrig säkra på om de har rätt att bo där: i början av terminen satt en skylt på framsidan om att huset var ledigt att hyra, men den föll ner och försvann sedermera under ett berg av sopor. En gång kom en mäklare med ett par hugade spekulanter på besök men efter en snabb blick på huset och sopberget vände de och for igen. Sen dess har Grannarna fått vara i fred.

Grannarna var alla i de sena tonåren och hade inrett sitt hus i en skön mix av absolut icke-hygien och tvivelaktig teknologi. Hos Grannarna samsades halvårsgamla Carlingsburkar med det oskyddade bredbandets sladdar bland underkläder, porrtidningar och tv-spel.

Samspelet med Grannarna fungerade aldrig riktigt som vi skulle ha önskat. Grannarna tyckte om att glutta in genom fönstret när man hade duschat. Grannarna hade en poster på väggen med två kvinnor som såg ut att göra direkt kriminella saker med varandras… mellangärden. Grannarna kunde sticka ut en hand genom fönstret kvart över ett en tisdag eftermiddag och tömma ut öl på bakgården.

Oftast hade Grannarna kalas.

Detta hanteras på olika sätt av folk i huset. Svenskan, primärt upptagen av avhandlingsångest, lägger kudden över huvudet och jämrar sig ner i lakanet. Den hypereffektive spanjoren hade ändå inte tänkt sova utan jobbar vidare på sin tredje doktorstitel samtidigt som han bokar flygbiljett till Madrid och gör armhävningar. Men den ukrainske fysikern, som ibland kommer hem från labbet före två på natten och då tycker om lugn och ro, har svårt att tolerera Grannarnas ständiga festligheter. En natt krossas glas under närmare fyrtiofem minuter i Grannarnas vardagsrum. Till sist får ukrainaren nog, reser sin ansenliga lekamen ur sänghalmen och stampar över till Grannarnas ytterdörr för att säga dem ett sanningens ord.

Såsom varande från Ukraina är han inte särskilt räddhågsen av sig men hajar ändå till när dörren öppnas av en ung man med bar överkropp, glassplitter i håret och blod droppande från underarmarna. Den unge mannen sträcker fram handen (som även den är ganska blodig) och presenterar sig som Bobby.

Bobby försöker bjuda in ukrainaren till kalaset.

Detta imponerar inte nämnvärt på fysikern som är trött och förbannad men som saknar tillräckliga språkkunskaper för att kunna utfärda mer specifika hot och förolämpningar på engelska. Via teckenspråk förklarar han dock för Bobby vart denne kan ta vägen och vad han bör göra där och lommar sedan hem igen. Varken glaskrossandet eller festligheterna upphör.

Det måste ändå tolkas som en seger för det mångkulturella mikrokosmos som den akademiska världen utgör att Bobby i sitt dimmiga tillstånd gör en kraftansträngning för att fatta vad som just meddelats. I sin iver att visa att han förstått och håller med kastar han och hans kamrater sedan in sina sopor på vår gård i flera veckors tid. De försöker också markera sin samarbetsvilja genom skrika otidigheter så fort någon av oss går förbi deras köksfönster. Ukrainaren å sin sida har också vett att uppskatta den numera öppna dialog som förs husen emellan. Under alkoholens inverkan förklarar han ofta sin avsikt till vidare interaktion:
”Bobby is mine.”

Totalt titellös

Ibland går saker precis som man misstänker att de ska gå. Jag vet inte om det är ökad cynism eller större erfarenhet som gör det.

Ta hårklippningen till exempel.

Stylisten Paul var inte på långa vägar klar med sin förra kund när jag dök upp. Salongen försökte mörka genom att låta två olika personer tvätta mitt hår i ungefär femton minuter. Sen kom Paul, lite svettig och stressad men trevlig och en flink klippare, och började rota i skallen på mig. Hans första kund väntade snällt. Efter fem minuter väste grannen: ”Paul, din nästa kund är här.”

Nu hade Paul tre kunder som han rusade mellan över salongsgolvet: klippte lite här, rufsade lite där, likt en man som försöker täta Titanic med en skurtrasa. För att hålla kunderna lugna lät man andra frisörer föna håret på de två som inte blev servade av Paul för tillfället. Mitt hår tog tydligen tjugo minuter att blåsa torrt - sista stunden trodde jag det skulle fatta eld. Mindes ångerfullt salongen med kepsar som jag gjort mig lustig över tidigare.

En och en halv timme efter att jag äntrat salongen kunde jag stappla ut igen, fläckvis nyklippt och lockig som en Cindy-docka. Ingen hockeyfrilla. Tur att man bor trettio sekunder bort.

Även lördagskvällen gick ungefär som väntat. Gick ut med ukrainaren, rumänskan och hennes pojkvän, som jag inte träffat förr men som bar klara likheter med fotbollstränare Scholari. Spanjoren, som flyttat in i värdfamilj och skaffat cykel, slöt upp. Vi träffade P och Rog från institutionen också, och efter ett par timmar av mången öl och god stämning besegrade ukrainaren P i armbrytning, ramlade ner för en trappa och sen gick alla hem.

Kvällen förde i alla fall med sig att jag mindes hur det var att bo i det gamla huset och därför begåvas bloggen nu med en liten följetong som jag kallar ”Say Goodbye To Ruthin Gardens”.