Papperspåse-syndromet

Lämnade in kapitelutkast på 40 sidor och var sedan som en trasig papperspåse. Tankeverksamheten har liksom gjort sitt efter elva dygns nonstop skrivande – man börjar på en tråd… nä vad var det nu… men det här då… nä nu tappade jag liksom… äh.
Jag kanske kan lägga mig på sängen en stund i stället?

En bekant var i stan på arbete och tog tisdagen ledigt för att umgås. Eftersom han har ett förflutet som akademiker kom papperspåse-syndromet varken som nån överraskning eller nåt obehagligt (”the good thing about academe is that you get to choose which 80 hours per week you want to work”). Han lyssnade tålmodigt på mina halva meningar som inte gick att koppla till något vi tidigare pratat om, gav mig en massa kaffe och ledde mig sedan försiktigt till bion.

Där vaknade jag till något i ren irritation. Hur en så bra trailer kan generera en så dålig film (eller tvärtom) som Premonition är helt obegripligt. Från en lovande början var alltihopa helt plötsligt ett osammanhängande poänglöst jidder utsmetat i den amerikanska drömmen (allvarligt, huvudpersonerna heter Jim och Linda?) och så Julian MacMahon som verkar ha gjort till sin livsuppgift att välsigna världen med den stirriga demon-looken från Förhäxad. Extremt larvigt.
Fast Peter Stormare spelar psykiatriker och han var bra. Även om jag fortfarande minns hans medverkan i Så ska det låta, där han entusiastiskt dirigerande publiken till Snoddas gamla slagdänga Flottarkärlek (”… å så femte versen!”). Karln är uppenbart galen, och tack och lov för sånt.

Utöver detta blev inte mycket gjort i papperspåsefasen. Träffade professor SK för handledning, men eftersom han inte hunnit läsa texten och jag inte mindes vad jag skrivit blev det mest prat om annat. Ska göra ett nytt försök på måndag.

Var ute och åt indiskt med the housemates. Förorsakade nära nog hjärtstillestånd hos NL, som ursprungligen är från Uganda, då jag bad honom hålla min handväska medan jag tog på mig jackan på vägen hem. Att bli sedd offentligt med en damväska i näven var mer än han tyckte sig klara, så han hoppade raskt in på en sidogata för att undvika uppmärksamhet. Hur en tvåmeter lång träningsnarkoman tippande på tå i skumrasket med en väska mellan tumme och pekfinger skulle se mindre märklig ut vet jag inte, men de övriga fick sig ett gott skratt.
Datavetaren var en sekund för långsam med kameran.