Sylvia, Sarah och Dave

Sen var jag akademiskt ledig hela helgen. Lördagen tog jag igen min försakade normalläsning och klämde The Bell Jar på förmiddagen och Sarah på kvällskvisten. I båda fall har jag varit intresserad av författaren som kulturellt fenomen men aldrig känt att orkat besvära mig med böckerna. Dramat Plath-Huges är förstås bättre än något manus, i klass med legenderna kring Kennedy-klanen eller Wallenberg-familjen. Men att läsa Plath… mja. Elände kan jag hitta på själv, liksom. Satte mig i alla fall tillrätta och började.

The Bell Jar har en opening line i klass med Pride and prejudice: “It was a queer, sultry summer, the summer they electrocuted the Rosenbergs, and I didn’t know what I was doing in New York.” Och visst, det är en fruktansvärd berättelse om hur Esther Greenwood sjunker ner i depression och hennes vistelse på institution, elchocker som går fel och hur the bell jar, glaskupan, depressionens isolering, sänks över henne och hur hon lever under den i ett helt år. Men den är förvånansvärt roligt skriven också, hur Esthers perspektiv förskjuts och hur hennes strävan efter självmord blir något fullständigt logiskt (typ Thåström, det är jag som är normal…), och hur hon irriteras av omvärldens oförmåga att begripa detta... Jo, jag fattar att The Bell Jar blivit en klassiker. Även utan kulten kring Plath som person.

Uppmuntrad av detta tog jag mig an Sarah, som jag också borde ha läst för många år sen. JT Leroy fick, då boken var ny, press som kunde få vilken stabil människa som helst att undvika att läsa den av rädsla för att hamna under isen fullständigt – ungefär som man undviker att titta på svältkatastrofbilder på tv. Men jag tycker fortfarande att hypen kring den viskande författaren egentligen är mer intressant ur ett populärkulturellt perspektiv än boken - i synnerhet sedan the hoax kring "hans" identitet började nystas i under fjolåret. Frågor som hur vi definierar begreppet författare och hur bilden av personen bakom tangentbordet påverkar värdet av den text han eller hon producerat gör att den mediala debatten kring JT Leroys identitet vinner som läsupplevelse.
Visst är the subject matter morbid men Sarah är en skröna, en riktigt rolig sådan, a good read, där handlingen är placerad i … annorlunda… setting. En bra bok men inget monster.

Roar mig med Raymond Chandler nu, lite skruvat att läsa Killer in the Rain efter att jag för flera år sen plöjde The Big Sleep. Chandler är the master of all one-liners. Tillsammans med Tom Petty har han nästan övertygad mig om att jag borde åka till Kalifornien trots allt.

Lite påskuppbrotts-stämning i huset. Lärarinnan från västkusten har åkt hem. Datavetaren har frisknat till och dansar folkdans för glatta livet igen, men i gengäld har NL blivit förkyld. Han drar omkring som en osalig ande i huset eftersom han är för frisk för att ligga till sängs men för sjuk för att åka hem till London och för sjuk för att gå ut och festa. Mumlar om att gå i kyrkan både fredag och lördag. Den spanske kemisten har sin flickvän på besök och det är nu bevisat att väggarna i huset inte är tjocka nog. På långa vägar.

Själv åker jag norrut imorgon för att fira påsken hos J. Brukar alltid bli hetsiga diskussioner av gravt kvasiintellektuell karaktär, som huruvida man egentligen kan feltolka Derrida eller om detta är en motsägelse i sig självt, och så väldigt mycket kaffe.

Han har också världens genom tiderna bästa skiva i sin samling: Dave Rovics’ ”We just want the world”. Vid varje besök brukar vi vid nåt tillfälle ligga på golvet i Js lägenhet och vrida oss av skratt – skivan är alltså så hemsk att den är helt lysande. Ser fram emot att återhöra den. Varje gång försöker J förklara att han inte har köpt skivan, han ville inte ens ha den, han fick den skickad till sig en gång när han var ordförande för en miljölobbygrupp vid universitetet och hr Rovics tyckte att de borde bjuda in honom för att spela för dem. Efter en trettio sekunders genomlyssning tackade J nej och svarade därefter inte på fler mejl. Men skivan har han kvar och varje gång jag är där tvingar jag honom att rota fram den ur garderoben och spela den. Kan faktiskt inte förmedla det bättre än att varenda låt är HELT obetalbar.

Allvarligt, vad är det med Emmy Lou Harris? Måste hon vara med på varenda skiva som inte är hennes egen? Och om svaret är ja, borde hon inte lära sig att sjunga?