Beskedet om att jag tänkte spendera påsken i Preston möttes med förfärade utrop från folk vid inst i Cardiff – vad i helsike hade jag tänkt göra där?! HW rynkade på näsan och R skakade på huvudet.
Preston är förvisso en ganska bister northern town där jag förmodligen inte skulle spendera tid om inte J bodde där. Men allt var förtjusande, förutom att jag blev förkyld och låg som en strandad säl hela påskdagen. J gjorde havregrynsgröt och for sen på släktträff med egg hunt och allt som hör till. I övrigt var det som sig bör, kaffe och kvasiintellektuell nivå på alla diskussioner.
Jag gillar Js bokhyllor. Han har en i varje rum. I det ena rummet trängs Bibeln med Foucaults The Order of Things och Take It Like A Man (Boy Georges självbiografi). På hyllorna under finns en samling ur Wordsworths klassikerserie som borde få varenda svensk kanonförespråkare att bli fuktig i ögonvrån. Sen har han klämt in The Tibetan Book of the Dead bredvid Boy George’s andra biografi som jag inte har läst och har glömt namnet på.
J gillar Boy George. En gång åkte han till London och pressade in ett ex av en kursuppsats, en teckning och några vårlökar genom Georges brevinkast. Tre dar senare kom han på att han tagit fel brevlåda och begåvat en guldsmedsaffär i samma hus med hela paketet.
I det andra rummet har han ungefär sexton hyllmeter (jag överdriver inte) barnlitteratur, från pekböcker till Melvin Burgess och Adian Chambers. Den gode J får alla nya barn- och ungdomsböcker i hela riket skickade till sig, oftast flera månader innan de publiceras, ibland i ren manusform. Han är helt oförmögen att tacka nej, kan inte slänga nåt eller ens stoppa nåt i en låda och ställa undan. Om han inte börjar sålla snart kommer han att vara farligt nära gränsen till excentricitet.
J har av en gemensam vän kallats the most well-connected guy in the business och jag tror att det stämmer. Hittills har han dock inte lyckats omvandla detta till nåt slags karriärdrag (fast jag har fått följa med och äta gratismat på en launch här och där) men jag antar att förr eller senare måste han få ett rimligt erbjudande och lämna både stan och biblioteksbranschen, som i ärlighetens namn inte verkar helt bekväm med hans driftighet och nytänkande.
Jag har kommit på vad det är som gör mig så stressad med Emmylou Harris. Jag är orolig för att hon inte ska kunna hålla tonen – jag verkar tro att hon är musikvärldens svar på trafikens Gubbe med Hatt. Alltså, en sån där person som haft körkort för länge, som varken hör eller ser nåt längre men som kör i alla fall och kommer att fortsätta köra tills han eller hon hamnar i diket, rammar en rad kundvagnar vid snabbköpet eller kör bilen rakt in i kassakön.
En vacker dag, säger mitt inre, kommer Harris att bara glida av rätt ton och pela iväg uppåt eller neråt till ett ställe där hon inte alls borde vara och då orsaka all jordens elände. Det här verkar ingen annan ha problem med, minst av alla musikbranschen själv, som istället skapat inflation i gästspel av kvinnan ifråga - hon dyker upp irriterande ofta och på låtar jag annars gillar. En kort period gillade jag Wrecking ball (det ska vara sommar och regna på asfalt när man lyssnar på den) men det var i ärlighetens namn mer en Lanois-relaterad dragning. Om jag nån gång får tid ska jag lyssna in mig lite mer på hennes tidiga egna karriär och se om jag fattar vad grejen är.
Till dess sitter jag med kaffekoppen i ett krampaktigt grepp under hela Comin’ Round.
No comments:
Post a Comment