Lämnade in kapitelutkast på 40 sidor och var sedan som en trasig papperspåse. Tankeverksamheten har liksom gjort sitt efter elva dygns nonstop skrivande – man börjar på en tråd… nä vad var det nu… men det här då… nä nu tappade jag liksom… äh.
Jag kanske kan lägga mig på sängen en stund i stället?
En bekant var i stan på arbete och tog tisdagen ledigt för att umgås. Eftersom han har ett förflutet som akademiker kom papperspåse-syndromet varken som nån överraskning eller nåt obehagligt (”the good thing about academe is that you get to choose which 80 hours per week you want to work”). Han lyssnade tålmodigt på mina halva meningar som inte gick att koppla till något vi tidigare pratat om, gav mig en massa kaffe och ledde mig sedan försiktigt till bion.
Där vaknade jag till något i ren irritation. Hur en så bra trailer kan generera en så dålig film (eller tvärtom) som Premonition är helt obegripligt. Från en lovande början var alltihopa helt plötsligt ett osammanhängande poänglöst jidder utsmetat i den amerikanska drömmen (allvarligt, huvudpersonerna heter Jim och Linda?) och så Julian MacMahon som verkar ha gjort till sin livsuppgift att välsigna världen med den stirriga demon-looken från Förhäxad. Extremt larvigt.
Fast Peter Stormare spelar psykiatriker och han var bra. Även om jag fortfarande minns hans medverkan i Så ska det låta, där han entusiastiskt dirigerande publiken till Snoddas gamla slagdänga Flottarkärlek (”… å så femte versen!”). Karln är uppenbart galen, och tack och lov för sånt.
Utöver detta blev inte mycket gjort i papperspåsefasen. Träffade professor SK för handledning, men eftersom han inte hunnit läsa texten och jag inte mindes vad jag skrivit blev det mest prat om annat. Ska göra ett nytt försök på måndag.
Var ute och åt indiskt med the housemates. Förorsakade nära nog hjärtstillestånd hos NL, som ursprungligen är från Uganda, då jag bad honom hålla min handväska medan jag tog på mig jackan på vägen hem. Att bli sedd offentligt med en damväska i näven var mer än han tyckte sig klara, så han hoppade raskt in på en sidogata för att undvika uppmärksamhet. Hur en tvåmeter lång träningsnarkoman tippande på tå i skumrasket med en väska mellan tumme och pekfinger skulle se mindre märklig ut vet jag inte, men de övriga fick sig ett gott skratt.
Datavetaren var en sekund för långsam med kameran.
Friday 30 March 2007
Wednesday 14 March 2007
onsdag, interrupted
Skulle ge ett paper idag i institutionens serie av lunchseminarier. Jag kommer aldrig att lära mig att hitta inne i humanisthuset, det är pinsamt tydligt. Idag hade jag dessutom blandat ihop rumsnumren och försökte därför köra ut en äldre professor ur hans seminarierum. Han stod dock på sig och slet fram ett schema ur väskan för att försvara sig. Han vann. Förmodligen hade han undervisat i det rummet de senaste 30 åren.
Sen kom jag inte ihåg mer utan fick springa tillbaka till institutionen och kolla på affischen med mitt namn för att hitta vart jag skulle. Kom in i sista skälvande minuten till mitt eget seminarium… I am nothing if not professional.
Annars bra, lagom mycket folk, hyfsad frågestund efteråt. Svimmade inte. Efteråt fick jag debriefing av R med kaffe och bananer. Hans gråtande grundstudent blir värre och värre - förra veckan kom hon fram till vårt bord i kafeterian mitt i lunchrusningen och snyftade över en uppsats i en annan delkurs. Den här veckan stod hon och lurade utanför klassrummet efter avslutat seminarium och beklagade sig under en lång stund över livet i allmänhet… det var fel på huset där hon bor, det var fel på alla andra lärare… En annan flicka berättade glatt att hon var gravid, visserligen bara några veckor men det var väl ändå bra för R att få veta det? Tror han slår ifrån sig så gott han kan, fast ibland får jag känslan av att han liksom smyger och hukar sig i korridoren.
Träffade P, som också tagit sig hem från paleografin. Det blir öl på fredag. Kom hem och öppnade dokumentet med Winchester-debatten men hjärnan vägrade blankt att börja på något nytt. Plockade håglöst bland papper, pratade med syster i telefon. Datavetaren har kommit hem från en folkdansvecka i Skottland, gravt förkyld, och vi diskuterade DNA-testningens etiska existensberättigande i köket.
Måste bestämma mig för om jag ska gå på Ben Elton-pjäs imorgon eller lyssna på K:s pojkvän, vars bluesband spelar i Roath. Kan mycket väl vara dagens i-landsproblem.
Sen kom jag inte ihåg mer utan fick springa tillbaka till institutionen och kolla på affischen med mitt namn för att hitta vart jag skulle. Kom in i sista skälvande minuten till mitt eget seminarium… I am nothing if not professional.
Annars bra, lagom mycket folk, hyfsad frågestund efteråt. Svimmade inte. Efteråt fick jag debriefing av R med kaffe och bananer. Hans gråtande grundstudent blir värre och värre - förra veckan kom hon fram till vårt bord i kafeterian mitt i lunchrusningen och snyftade över en uppsats i en annan delkurs. Den här veckan stod hon och lurade utanför klassrummet efter avslutat seminarium och beklagade sig under en lång stund över livet i allmänhet… det var fel på huset där hon bor, det var fel på alla andra lärare… En annan flicka berättade glatt att hon var gravid, visserligen bara några veckor men det var väl ändå bra för R att få veta det? Tror han slår ifrån sig så gott han kan, fast ibland får jag känslan av att han liksom smyger och hukar sig i korridoren.
Träffade P, som också tagit sig hem från paleografin. Det blir öl på fredag. Kom hem och öppnade dokumentet med Winchester-debatten men hjärnan vägrade blankt att börja på något nytt. Plockade håglöst bland papper, pratade med syster i telefon. Datavetaren har kommit hem från en folkdansvecka i Skottland, gravt förkyld, och vi diskuterade DNA-testningens etiska existensberättigande i köket.
Måste bestämma mig för om jag ska gå på Ben Elton-pjäs imorgon eller lyssna på K:s pojkvän, vars bluesband spelar i Roath. Kan mycket väl vara dagens i-landsproblem.
Tuesday 13 March 2007
Paleografi är som cricket
Just återkommen från tvådagars workshop på walesiska landsbygden. Fantastisk utsikt från bilen på vägen upp och Jane Austen-vibbar över stället, privat bibliotek, stora fönster, mörka väggpaneler och vidsträckta ägor. Folk drog omkring i flockar: de högpresterande York-doktoranderna för sig, Bangor-gruppen, en hord från Aberystwyth, och så jag, mina kollegor P och V samt vår likasinnade frände B från Liverpool (det vill säga, de personer som vagt undrade om det ändå inte varit bättre att stanna hemma och kolla in helgens rugbymatch).
Vi var där för att pyssla med paleografi, ett område som vid första anblick drar in fett med nördpoäng: hur man läser och förstår dokument skrivna före standardisering av språkbruk och före tryckpressens intåg. Min och P:s grupp leddes av en arkivkvinna från Aberystwyth. Med stålgrått hår och en sån där vadderad väst, som jag inbillar mig att folk som utöver lerduveskytte har, såg hon inte vidare inspirerande ut, men hon kunde - allt. Vi nästan drunknade i papper och förmodligen var det nödvändigt. Paleografi är nämligen som cricket – det finns alltid en regel till.
Mina latinkunskaper har krympt betänkligt sedan gymnasiet och hälften av de officiella dokument vi glodde på var på latin. Språket är extremt regelbundet och lämpar sig därför för ett kraftigt bruk av förkortningar – säkert skitbra för dem som begrep det på den tiden men inget vidare för nutida doktorander som inte bara glömt supinumformen av vissa verb utan i hemlighet hoppas att supinum kanske har med middagens vinlista att göra.
Jag erkänner dock villigt att jag blev helt fascinerad av vissa texter. Ett brev från Henrik den åttonde (just han med alla fruarna) – spretigt, kletigt, som om han handgripligen brottat ner de motsträviga bokstäverna för att få dem att stanna på pappret: i brevet står att Hans Kungliga Höghet inte är vidare förtjust i att hålla i en penna och att han därför instruerat personen som levererar brevet att istället berätta muntligen vad som borde ha stått på pappret.
Avrättningsordern över Mary Queen of Scots: ett olycksbådande, ångestladdat dokument på tre hela sidor, fullt av överstrukna ord och bläckfläckar, som om det är skrivet i stor hast och under stark press, och det blev aldrig riktigt klarlagt om Elisabeth ville godkänna dödsdomen.
Ett annat brev från Elisabeth själv, rad på rad på rad av perfekt avvägda, väl läsbara tecken… Maktens historia dokumenterad utan standardiserad stavning, utan anonyma tryckbokstäver, så att människan bakom pennan kommer fram. Det var helt oemotståndligt.
Genomgående var luften i seminarierummen dålig. P gjorde ett försök att få kontroll över situationen med hjälp av sin inhalator men när det inte hjälpte lade han ifrån sig papperna och somnade. Framför oss lutade två äldre herrar längre och längre åt varsitt håll i stolarna. En masterstudent från Aberystwyth halvlåg mot en vägg med en jättelik dokumentkopia i knät. Vid katedern fortsatte arkivkvinnan obönhörligt.
När kvällen kom var P knäckt och tvungen att skippa baren och gå och lägga sig. Vi andra hängde kvar och beskådade håglöst en slabbig manlig professor komma alltför nära en karriärhungrig doktorandflicka med höga klackar. Vet inte vem av dem som gjorde den mest sorgliga figuren, men jag gick till sängs för att slippa få veta.
Det som stör mig med konferenser är att det är så jävla tråkigt vid måltiderna: kan man inte prata om nåt annat än sin forskning när man en gång sluppit ur panelen? Man ska ju ändå dit igen om en liten stund? Kanske musik, politik, mode eller vädret kunde locka? Nädå, man hör den robusta kvinnan från norr än en gång upprepa sitt mantra om att hon själv praktiserat ridning och därför är lämpad att analysera hästmotivet i riddartexter från medeltiden, man hör den slabbige manlige professorn mässa ut samma budskap som han just dragit i seminarieform, och två doktorander som aldrig setts förr kommer ihop sig om den egentliga ordföljden i ett dokument de båda läst en enda gång. Ibland kan man kanske kalla det nätverkande. I vissa fall är det absolut intressant, nyttigt, inspirerande. Man får kontakter man aldrig fått annars. Ibland är det, med förlov sagt, ett irriterande revirpinkande bland folk som faktiskt bara är intresserade av att höra sin egen röst.
Med detta känner jag mig träffad av mina egna ord och avslutar tvärt.
Vi var där för att pyssla med paleografi, ett område som vid första anblick drar in fett med nördpoäng: hur man läser och förstår dokument skrivna före standardisering av språkbruk och före tryckpressens intåg. Min och P:s grupp leddes av en arkivkvinna från Aberystwyth. Med stålgrått hår och en sån där vadderad väst, som jag inbillar mig att folk som utöver lerduveskytte har, såg hon inte vidare inspirerande ut, men hon kunde - allt. Vi nästan drunknade i papper och förmodligen var det nödvändigt. Paleografi är nämligen som cricket – det finns alltid en regel till.
Mina latinkunskaper har krympt betänkligt sedan gymnasiet och hälften av de officiella dokument vi glodde på var på latin. Språket är extremt regelbundet och lämpar sig därför för ett kraftigt bruk av förkortningar – säkert skitbra för dem som begrep det på den tiden men inget vidare för nutida doktorander som inte bara glömt supinumformen av vissa verb utan i hemlighet hoppas att supinum kanske har med middagens vinlista att göra.
Jag erkänner dock villigt att jag blev helt fascinerad av vissa texter. Ett brev från Henrik den åttonde (just han med alla fruarna) – spretigt, kletigt, som om han handgripligen brottat ner de motsträviga bokstäverna för att få dem att stanna på pappret: i brevet står att Hans Kungliga Höghet inte är vidare förtjust i att hålla i en penna och att han därför instruerat personen som levererar brevet att istället berätta muntligen vad som borde ha stått på pappret.
Avrättningsordern över Mary Queen of Scots: ett olycksbådande, ångestladdat dokument på tre hela sidor, fullt av överstrukna ord och bläckfläckar, som om det är skrivet i stor hast och under stark press, och det blev aldrig riktigt klarlagt om Elisabeth ville godkänna dödsdomen.
Ett annat brev från Elisabeth själv, rad på rad på rad av perfekt avvägda, väl läsbara tecken… Maktens historia dokumenterad utan standardiserad stavning, utan anonyma tryckbokstäver, så att människan bakom pennan kommer fram. Det var helt oemotståndligt.
Genomgående var luften i seminarierummen dålig. P gjorde ett försök att få kontroll över situationen med hjälp av sin inhalator men när det inte hjälpte lade han ifrån sig papperna och somnade. Framför oss lutade två äldre herrar längre och längre åt varsitt håll i stolarna. En masterstudent från Aberystwyth halvlåg mot en vägg med en jättelik dokumentkopia i knät. Vid katedern fortsatte arkivkvinnan obönhörligt.
När kvällen kom var P knäckt och tvungen att skippa baren och gå och lägga sig. Vi andra hängde kvar och beskådade håglöst en slabbig manlig professor komma alltför nära en karriärhungrig doktorandflicka med höga klackar. Vet inte vem av dem som gjorde den mest sorgliga figuren, men jag gick till sängs för att slippa få veta.
Det som stör mig med konferenser är att det är så jävla tråkigt vid måltiderna: kan man inte prata om nåt annat än sin forskning när man en gång sluppit ur panelen? Man ska ju ändå dit igen om en liten stund? Kanske musik, politik, mode eller vädret kunde locka? Nädå, man hör den robusta kvinnan från norr än en gång upprepa sitt mantra om att hon själv praktiserat ridning och därför är lämpad att analysera hästmotivet i riddartexter från medeltiden, man hör den slabbige manlige professorn mässa ut samma budskap som han just dragit i seminarieform, och två doktorander som aldrig setts förr kommer ihop sig om den egentliga ordföljden i ett dokument de båda läst en enda gång. Ibland kan man kanske kalla det nätverkande. I vissa fall är det absolut intressant, nyttigt, inspirerande. Man får kontakter man aldrig fått annars. Ibland är det, med förlov sagt, ett irriterande revirpinkande bland folk som faktiskt bara är intresserade av att höra sin egen röst.
Med detta känner jag mig träffad av mina egna ord och avslutar tvärt.
Friday 9 March 2007
... och Dogfield Street? En tvärgata i Cardiffs studentkvarter, med port efter port efter port i terraced houses. På hörnet en kemtvätt, och efter den ett kafé med grymt goda smoothies. Tio minuter åt ena hållet, ner för backen, universitetet. Tio minuter åt andra hållet Roath park, med sjön och joggingstråken och enorma viktorianska hus för folk som har råd. Femton minuter till stan, två timmar till London. På andra sidan sundet börjar världen. På tisdag förmiddag när solen skiner kan man sitta utanför kaféet och slurpa sin smoothie och glo på varuleveranserna till möbelhandlaren, till grönsakshandlaren och kemtvätten.
Ingen big deal. Ingen musik hela natten, ingen kvävande leda, inga gömda minnen om flyktiga möten. Det är bara här jag bor i tre månader.
Ingen big deal. Ingen musik hela natten, ingen kvävande leda, inga gömda minnen om flyktiga möten. Det är bara här jag bor i tre månader.
Subscribe to:
Posts (Atom)
