Jag försöker ställa in huvudet på Transition Time igen. Har börjat metodiskt bjuda ut personer på kaffe och lunch som hjälpt mig under tiden i Cardiff, mest folk vid inst förstås. Funderar på hur jag ska packa, vad E ska få ta hem till Stockholm när hon hälsar på, hur jag ska göra med sängkläder och grejer jag egentligen inte behöver längre.
Processen med att hitta nån som ska bo i mitt rum har börjat och det går inte helt smidigt. Den första flickan var för petig med frysbox och städfrågor. Den andra dök aldrig upp. Den tredje var för ung, den fjärde pratade hysteriskt och den femte ville bara bo i några veckor. Till sist dök det upp en ungersk kvinna som jobbar på kasinot nere i hamnen och med bara några dagar kvar till månadsskiftet ser det ut som att hon kommer att flytta in, men folk är inte helt överens. NL och kemisten hoppades på en pingla när de hörde ordet kasino: grav besvikelse utbredde sig när kvinnan visade sig vara utan haka och med pojkvän. Datavetaren tyckte dock att det var en god idé att hon flyttar in, men allt hänger egentligen på lärarinnan som åkt hem till västkusten för ett bröllop och därför inte träffat kasinodamen. Fortsättning följer tveklöst.
Har emottagit mitt tredje hotfulla brev från Kontoret. Tappade helt sonika tålamodet och fräste åt en oskyldig kvinna i telefon att om det inte blir ett slut på brevskriverierna så kontaktar jag hälsomyndigheten. Tvivlar på att det gör nån större skillnad.
Wednesday 30 May 2007
Friday 25 May 2007
Good night Irene
Besökte alltså min gode vän N med flickvän i Aberystwyth förra helgen. Kollektivtrafik är nåt som walesarna utövar med viss slumpmässighet: allt funkar bra mellan Cardiff och Swansea. Det är liksom väst-öst. Kontakter mellan norr och söder verkar däremot inte vara nåt man uppmuntrar – mellan Cardiff och Aber kan man därför ta sig på två sätt, det ena märkligare än det andra.
Endera åker man tåg österut, över gränsen in i England och sen tillbaka in i Wales, en resa som tar cirkus fyra timmar. Eller så tar man ett tåg till Carmarthen och sen en ganska skraltig buss i närmare två timmar. Även detta alternativ tar runt fyra timmar. Med bil, sägs det, kan man komma fram på en och en halv.
Jag valde bussen, med en vag misstanke på att det kunde bli obehagligt på vägen hem om kalaset skulle bli så sent och ingående som jag befarade.
Det hällregnade förstås när jag kom fram. Som det gör. N mötte upp i stan och släpade mig runt i vätan för att kolla på diverse sevärdheter, det ena mindre lockande än det andra. Till slut gav vi upp och satte oss på en pub för att vänta på flickvännen, D, skulle sluta jobba.
De två har ett hus som är så litet att folk från the Shire skulle protestera. Vartenda rum är knökfullt med böcker, utom köket där de istället trängt in två sittbänkar från en pub. De röker inomhus också så för det mesta är fönstren öppna, oavsett väder och årstid. Och nån värme behövs ju inte om man har ytterkläderna på sig inomhus. Och så heltäckningsmatta i badrummet. Det är så brittiskt och för en bortklemad svensk helt obegripligt men om de som bor i huset är lyckliga kan man ju inte gärna gnälla. Jag ser det som en upplevelse i kulturella skillnader.
Kalaset blev just så ingående och sent som jag misstänkt. Åt god mat på anständig pub, fick en ficklamps-belyst turné i trädgården av D vid midnatt ("kolla en groda"), diskuterade Sveriges roll i andra världskriget och huruvida man kan ha ketchup till fisk. Vid treblecket spelades Good Night Irene med Tom Waits på full volym fast mest hördes N som satt på golvet med bakvänd keps och skrålade. Jag skyller dock nästa dags huvudvärk på röklukten inomhus.
Hemresan blev som jag misstänkt – plågsam. Bussen var bra mycket skraltigare än på ditvägen. Spenderade en håglös timme i Carmarthen i väntan på ett tåg och sen gick nämnda tåg sönder i Bridgend. Jag satt och skrek inombords men eftersom alla britter är, som Susan Cooper uttryckt det, ”storslagna i motgång” var det ingen annan som verkade särskilt upprörd. Istället höll folk sig glada medelst legala droger: två fjortonåringar passade på att tjuvröka runt knuten, några äldre damer korkade upp en flaska vin och konduktören var idel munterhet. Själv hade jag ju dock fått nog av både vin och rök så jag bet ihop och gillade läget.
Kom tillbaka till Cardiff på lördag kväll och betraktade det vackra folket genom taxins fönster utan den minsta längtan att göra dem sällskap. Åkte hem och åt helt fräckt upp en av NLs fettsnåla hamburgare istället, mitt framför näsan på honom. Förmodligen såg jag så sliten ut att han inte nändes göra annat än ge mig mat.
Endera åker man tåg österut, över gränsen in i England och sen tillbaka in i Wales, en resa som tar cirkus fyra timmar. Eller så tar man ett tåg till Carmarthen och sen en ganska skraltig buss i närmare två timmar. Även detta alternativ tar runt fyra timmar. Med bil, sägs det, kan man komma fram på en och en halv.
Jag valde bussen, med en vag misstanke på att det kunde bli obehagligt på vägen hem om kalaset skulle bli så sent och ingående som jag befarade.
Det hällregnade förstås när jag kom fram. Som det gör. N mötte upp i stan och släpade mig runt i vätan för att kolla på diverse sevärdheter, det ena mindre lockande än det andra. Till slut gav vi upp och satte oss på en pub för att vänta på flickvännen, D, skulle sluta jobba.
De två har ett hus som är så litet att folk från the Shire skulle protestera. Vartenda rum är knökfullt med böcker, utom köket där de istället trängt in två sittbänkar från en pub. De röker inomhus också så för det mesta är fönstren öppna, oavsett väder och årstid. Och nån värme behövs ju inte om man har ytterkläderna på sig inomhus. Och så heltäckningsmatta i badrummet. Det är så brittiskt och för en bortklemad svensk helt obegripligt men om de som bor i huset är lyckliga kan man ju inte gärna gnälla. Jag ser det som en upplevelse i kulturella skillnader.
Kalaset blev just så ingående och sent som jag misstänkt. Åt god mat på anständig pub, fick en ficklamps-belyst turné i trädgården av D vid midnatt ("kolla en groda"), diskuterade Sveriges roll i andra världskriget och huruvida man kan ha ketchup till fisk. Vid treblecket spelades Good Night Irene med Tom Waits på full volym fast mest hördes N som satt på golvet med bakvänd keps och skrålade. Jag skyller dock nästa dags huvudvärk på röklukten inomhus.
Hemresan blev som jag misstänkt – plågsam. Bussen var bra mycket skraltigare än på ditvägen. Spenderade en håglös timme i Carmarthen i väntan på ett tåg och sen gick nämnda tåg sönder i Bridgend. Jag satt och skrek inombords men eftersom alla britter är, som Susan Cooper uttryckt det, ”storslagna i motgång” var det ingen annan som verkade särskilt upprörd. Istället höll folk sig glada medelst legala droger: två fjortonåringar passade på att tjuvröka runt knuten, några äldre damer korkade upp en flaska vin och konduktören var idel munterhet. Själv hade jag ju dock fått nog av både vin och rök så jag bet ihop och gillade läget.
Kom tillbaka till Cardiff på lördag kväll och betraktade det vackra folket genom taxins fönster utan den minsta längtan att göra dem sällskap. Åkte hem och åt helt fräckt upp en av NLs fettsnåla hamburgare istället, mitt framför näsan på honom. Förmodligen såg jag så sliten ut att han inte nändes göra annat än ge mig mat.
Tuesday 15 May 2007
Stevies E, F och W
Man ska fan inte läsa andras bloggar, i synnerhet inte dem som tillhör folk som gör det för brödfödan. Alltså, folk som redan sitter i Stockholm och geggar runt med sitt eget tyckande i media som dagisbarn med fingerfärg. Kan nån förklara varför en skribent som redan får betalt för att ha en massa åsikter kring populärkultur prompt måste blogga med länk i tidningarnas nät-upplaga också? Är det för att ge en liten inblick i hur fräsiga de är som personer också, som när Jonas Thente (ok, han är rätt rolig egentligen) i förbifarten nämner att han sprungit på en annan av kulturskribenterna på DN i korridoren – en person som naturligtvis också bloggar via DN på nätet? Lite självdistans skulle kanske råda bot på käre bror-mentaliteten och skilja det kulturella gardet från näringslivstopparna.
Om det är något som är önskvärt, alltså.
Men i alla fall. Nu läste jag då Niklas Wahllöfs blogg och först ältade han det gamla ”javisst är Dylan bra men han är FEG och han är RETRO” och så började jag gäspa, men sen kom han in på Steve Forbert och då blev jag varm i själen i stället.
Steve Forbert gillar ju bara jag. Och min syster.
Forbert tillhör garderoben, det vill säga, de musiker jag lyssnat på sen högstadiet men redan då insåg att det aldrig skulle gå att nämna detta för en enda levande själ. På den tiden kände jag folk som fick sin vecko-dos musik genom att vanemässigt spela in Tracks-listans topp-tio varje vecka på kassettband, alltså utan att klippa bort Kaj Kindvalls mellan-prat. Och sen spela över det veckan efter.
Numera finns vad jag antar är den post-ironiska generationen i kretsen och där är det lika svårt att förklara att man faktiskt kan lyssna på musik helt enkelt för att man gillar den, oavsett om den är gammal, ny, känd, okänd eller helt enkelt lite töntig. Det behöver inte vara ett livsstilsval. Eller att livsstilsvalet kan bestå i att tacka nej till postochironi-stuket, både av politiska och estetiska skäl. Det är liksom ändå slut på den eran. Det är nya tider nu.
I Wahllöfs och Bjurmans sällskap står sig uppenbarligen mitt gillande av Forbert. Insåg med förskräckt mage att jag skulle kunna repa in en massa kredd i den kretsen.
När jag var 16 övertalade jag min dåvarande bandkollega att vi skulle spela Streets of This Town på en talangjakt – gick ju sådär, och den inte helt uppdaterade juryn trodde att vi hade skrivit låten själva. Vet inte om det säger mest om juryn eller Steve Forbert. Första gången jag såg honom live var på The Turning Point när jag var 20 och jobbade i New York, och det är ingen klubb man tar sig till utan visst besmir för den ligger i Piermont. Upstate.
Jag funderar på att återvända till London nu i juni för att se honom spela på Camden Locks.
Heder åt Wahllöf som vet att han försöker göra med Forbert vad kritiker ofta känner sig manade att göra generellt, alltså ”nu hittade jag minsann en utkantare som jag kan göra inkant av.”
Och jag gillar Wahllöfs förklaring också, ”subtil sorgsenhet” och ”lite för snäll för den här branschen”, för som så många andra blev Forbert aldrig den nye Dylan: han är lite för töntig, lite för mycket mid west. Han är en vanlig kille med en irriterande påstridig konstnärssjäl som inte låter honom vara ifred. Eller en vild konstnärssjäl som inte riktigt förmår bryta sig ur sin småstadsmänniska.
Per Bjurman å sin sida talar sig varm för Grand Central Station March 18 1977 från Alive on Arrival. Debutskivan berättar om hur eländigt det är att vara lantis i storstan, men framför allt hur det är att vara en lantis som ändå inte kan vara någon annanstans än just där i storstan, för hemmavid var det ingen som förstod honom, och inombords är han konstnär.
För att parafrasera Vinaver, som citerar Proust, så är Forbert fångad mellan sitt moi exterieur som bonnläpp och sitt moi profond som artist: Tonight I feel so far away from home
Att inte kunna besegra storstan när man kommer utifrån är förstås inget Forbert är ensam om. Steve Earle skriver också om hur New York på nåt sätt var exakt som han tänkt sig men ändå inte (the girls were really pretty but they wouldn’t talk to me), men Earle är inte skraj, han är född rebell, och kan därför kosta på sig att vara lite självironisk när han ger lift åt en ung kille på väg till NYC för första gången ”I knew I was just jealous if I didn’t wish him well/ slipped the kid a twenty said Billy give ’em hell”
Earle ser fortfarande lockelsen med stan. Det gör inte Forbert.
Stackars Steve är direkt olycklig. Han försöker gilla New York men det går inte. Tillvaron är otäck, obegriplig och smutsig, själv är han så fattig att han tappar vikt och folk är galna: ”It’s some kinda lunatic/ he’s following me/ he’s down by the john so I can’t take a pee”.
Visst, lite humor också. Men inte bara.
Forbert på scen är liksom vad skivorna utlovar, en enkel man med grumlig röst som småpratar med ljudteknikern (inte grinigt som Roseanne Cash ”I sound like Megadeath up here” och inte Buckner-autistiskt heller utan) så som man gör en tisdagskväll på liten klubb, hördu, Jim, kan vi höja basen lite tro, och så frågar han vad folk vill höra. Sen spelar han just dom låtar folk önskat. Han är en sanslöst skicklig gitarrist men det märker man knappt för han gör liksom ingen big deal av det. Heller.
I Bristol ligger St Bonaventure’s Social Club, församlingslokal för den katolska kyrkan i Bishopston. Här håller en av Storbritanniens bästa americana/country/singersongwriter-klubbar till. Den tar in max 200 pers och eftersom den ligger i ett bostadsområde måste man dessutom stänga butiken vid elva så några midnattsspelningar är inte att tänka på. Maria McKee spelade för några veckor sedan och Steve Forbert kommer i mitten av juni. Min handledare bor ungefär tio minuter därifrån – St Bonaventures är hennes församling så hon brukar erbjuda mig husrum efter spelningar.
På torsdag ska jag och handledaren i fråga gå och se en om möjligt ännu mindre cool Steve, nämligen Winwood. Folk minns Back in the Highlife med en rysning. Det gör inte jag – har för mig att den var rätt trallvänlig. Däremot kommer jag ihåg när The Spencer Davies Group blew my mind med Take this hammer. På framsidan syns en långhårig Steve Winwood med runt ansikte och kisande blick. Innan Hollywood tog honom.
Tell him I’m gooooonee, buddy, you can tell him I’m gone.
Om det är något som är önskvärt, alltså.
Men i alla fall. Nu läste jag då Niklas Wahllöfs blogg och först ältade han det gamla ”javisst är Dylan bra men han är FEG och han är RETRO” och så började jag gäspa, men sen kom han in på Steve Forbert och då blev jag varm i själen i stället.
Steve Forbert gillar ju bara jag. Och min syster.
Forbert tillhör garderoben, det vill säga, de musiker jag lyssnat på sen högstadiet men redan då insåg att det aldrig skulle gå att nämna detta för en enda levande själ. På den tiden kände jag folk som fick sin vecko-dos musik genom att vanemässigt spela in Tracks-listans topp-tio varje vecka på kassettband, alltså utan att klippa bort Kaj Kindvalls mellan-prat. Och sen spela över det veckan efter.
Numera finns vad jag antar är den post-ironiska generationen i kretsen och där är det lika svårt att förklara att man faktiskt kan lyssna på musik helt enkelt för att man gillar den, oavsett om den är gammal, ny, känd, okänd eller helt enkelt lite töntig. Det behöver inte vara ett livsstilsval. Eller att livsstilsvalet kan bestå i att tacka nej till postochironi-stuket, både av politiska och estetiska skäl. Det är liksom ändå slut på den eran. Det är nya tider nu.
I Wahllöfs och Bjurmans sällskap står sig uppenbarligen mitt gillande av Forbert. Insåg med förskräckt mage att jag skulle kunna repa in en massa kredd i den kretsen.
När jag var 16 övertalade jag min dåvarande bandkollega att vi skulle spela Streets of This Town på en talangjakt – gick ju sådär, och den inte helt uppdaterade juryn trodde att vi hade skrivit låten själva. Vet inte om det säger mest om juryn eller Steve Forbert. Första gången jag såg honom live var på The Turning Point när jag var 20 och jobbade i New York, och det är ingen klubb man tar sig till utan visst besmir för den ligger i Piermont. Upstate.
Jag funderar på att återvända till London nu i juni för att se honom spela på Camden Locks.
Heder åt Wahllöf som vet att han försöker göra med Forbert vad kritiker ofta känner sig manade att göra generellt, alltså ”nu hittade jag minsann en utkantare som jag kan göra inkant av.”
Och jag gillar Wahllöfs förklaring också, ”subtil sorgsenhet” och ”lite för snäll för den här branschen”, för som så många andra blev Forbert aldrig den nye Dylan: han är lite för töntig, lite för mycket mid west. Han är en vanlig kille med en irriterande påstridig konstnärssjäl som inte låter honom vara ifred. Eller en vild konstnärssjäl som inte riktigt förmår bryta sig ur sin småstadsmänniska.
Per Bjurman å sin sida talar sig varm för Grand Central Station March 18 1977 från Alive on Arrival. Debutskivan berättar om hur eländigt det är att vara lantis i storstan, men framför allt hur det är att vara en lantis som ändå inte kan vara någon annanstans än just där i storstan, för hemmavid var det ingen som förstod honom, och inombords är han konstnär.
För att parafrasera Vinaver, som citerar Proust, så är Forbert fångad mellan sitt moi exterieur som bonnläpp och sitt moi profond som artist: Tonight I feel so far away from home
Att inte kunna besegra storstan när man kommer utifrån är förstås inget Forbert är ensam om. Steve Earle skriver också om hur New York på nåt sätt var exakt som han tänkt sig men ändå inte (the girls were really pretty but they wouldn’t talk to me), men Earle är inte skraj, han är född rebell, och kan därför kosta på sig att vara lite självironisk när han ger lift åt en ung kille på väg till NYC för första gången ”I knew I was just jealous if I didn’t wish him well/ slipped the kid a twenty said Billy give ’em hell”
Earle ser fortfarande lockelsen med stan. Det gör inte Forbert.
Stackars Steve är direkt olycklig. Han försöker gilla New York men det går inte. Tillvaron är otäck, obegriplig och smutsig, själv är han så fattig att han tappar vikt och folk är galna: ”It’s some kinda lunatic/ he’s following me/ he’s down by the john so I can’t take a pee”.
Visst, lite humor också. Men inte bara.
Forbert på scen är liksom vad skivorna utlovar, en enkel man med grumlig röst som småpratar med ljudteknikern (inte grinigt som Roseanne Cash ”I sound like Megadeath up here” och inte Buckner-autistiskt heller utan) så som man gör en tisdagskväll på liten klubb, hördu, Jim, kan vi höja basen lite tro, och så frågar han vad folk vill höra. Sen spelar han just dom låtar folk önskat. Han är en sanslöst skicklig gitarrist men det märker man knappt för han gör liksom ingen big deal av det. Heller.
I Bristol ligger St Bonaventure’s Social Club, församlingslokal för den katolska kyrkan i Bishopston. Här håller en av Storbritanniens bästa americana/country/singersongwriter-klubbar till. Den tar in max 200 pers och eftersom den ligger i ett bostadsområde måste man dessutom stänga butiken vid elva så några midnattsspelningar är inte att tänka på. Maria McKee spelade för några veckor sedan och Steve Forbert kommer i mitten av juni. Min handledare bor ungefär tio minuter därifrån – St Bonaventures är hennes församling så hon brukar erbjuda mig husrum efter spelningar.
På torsdag ska jag och handledaren i fråga gå och se en om möjligt ännu mindre cool Steve, nämligen Winwood. Folk minns Back in the Highlife med en rysning. Det gör inte jag – har för mig att den var rätt trallvänlig. Däremot kommer jag ihåg när The Spencer Davies Group blew my mind med Take this hammer. På framsidan syns en långhårig Steve Winwood med runt ansikte och kisande blick. Innan Hollywood tog honom.
Tell him I’m gooooonee, buddy, you can tell him I’m gone.
Wednesday 9 May 2007
Kontoret del två
Tre minuter efter att jag publicerat senaste inlägget och gjort mig lustig över Kontoret ringde rumänskan och meddelade att jag fått ett brev. Till huset på R Gardens, alltså. Rumänskan öppnade brevet och meddelade att Kontoret nu ville ha drygt tusen pund, alltså femton tusen svenska riksdaler, i betalning för alla de månader jag nu bott i deras hus. Om jag inte betalade inom fyrtioåtta timmar skulle åtgärder vidtas.
Jag såg framför mig hur "åtgärderna" kopplades till scener ut Gudfadern, med hästhuvuden i sängar och annat, så jag kvistade ner och hämtade brevet. Ringde i morse, inte till Kontoret utan till Huvudkontoret, där en man med tveksam framtoning varken visste ut eller in. Hörde hur han bläddrade håglöst bland sina papper. Jag försökte förklara att anledningen till att jag inte betalat är att jag inte bott. Han lovade att återkomma i ärendet under veckan.
Kan bara anta att fortsättning följer. Jag vässar klorna. Medan jag väntar åker jag till Aberystwyth imorgon för att hälsa på min gode vän författaren med fru. Det ska regna hela helgen men det är ju legio.
Jag såg framför mig hur "åtgärderna" kopplades till scener ut Gudfadern, med hästhuvuden i sängar och annat, så jag kvistade ner och hämtade brevet. Ringde i morse, inte till Kontoret utan till Huvudkontoret, där en man med tveksam framtoning varken visste ut eller in. Hörde hur han bläddrade håglöst bland sina papper. Jag försökte förklara att anledningen till att jag inte betalat är att jag inte bott. Han lovade att återkomma i ärendet under veckan.
Kan bara anta att fortsättning följer. Jag vässar klorna. Medan jag väntar åker jag till Aberystwyth imorgon för att hälsa på min gode vän författaren med fru. Det ska regna hela helgen men det är ju legio.
Tuesday 8 May 2007
Hur man håller gästforskare i schack
Kontoret var en annan kontaktyta som utgjorde vissa svårigheter för huset på R Gardens. Ibland misstänkte man språkförbistring, ibland ren idioti.
Vaktmästeriet var ett särskilt sorgebarn. I rumänskans rum var det omöjligt att stänga fönstret ordentligt och draget om natten gjorde att hon började få värk i ryggen. Hon gick till Kontoret för att påpeka detta och Kontorets frontkvinna lovade att problemet skulle åtgärdas.
När jag kom hem tre timmar senare fann jag mitt fönster inte bara stängt utan även låst och mögeldoften mer utpräglad än på länge, samt en lapp på skrivbordet som i irriterad ton upplyste mig om att det inte alls var något fel på fönstret, man måste bara stänga det så upphörde draget.
Inne hos rumänskan blåste fortsatt friska vindar.
Även den ukrainske fysikern försökte kommunicera med Kontoret. Kranen i köket droppade och det gjorde den även om man använde skiftnyckel för att försöka dra igen den. Dessutom var lyset på toa trasigt. Kontoret lovade beredvilligt att ställa upp. I slutet av samma arbetsdag kommer ukrainaren hem för att finna kranen droppandes som vanligt men lysröret i köket utbytt. Fortfarande kolmörkt på toaletten.
Fysikern betalade dessutom hyran varje vecka istället för i klump, och det tyckte Kontoret var väldigt besvärligt. Fyra av fem gånger försökte frontkvinnan kräva honom på mer pengar än vad som var tänkt, men eftersom ukrainaren var hyfsad på matte och det dessutom rörde sig om samma summa varje gång brukade hon gå långnäst ur den bataljen.
Enligt Kontoret hade de boende betydligt fler förpliktelser och ansvarsområden än dessa kunnat föreställa sig. I köket satt ett antal hotfulla lappar uppsatta med information om vad som skulle hända med de boende om de inte skötte sig.
Om köket var smutsigt så att städerskan faktiskt behövde städa vid sitt veckobesök skulle de boende bli ersättningsskyldiga.
Om brandlarmet gick i gång skulle de boende bli ersättningsskyldiga (vi hoppades att detta inte gällde om det faktiskt brann någonstans, men säkra var vi aldrig).
Om värmen var påslagen utan Kontorets vetskap och tillåtelse skulle de boende ja ni fattar ju.
Vid direktkonfrontation blev Kontoret oftast defensivt surmulet. Vid ett tillfälle gick rumänskan gick dit för att försöka förklara att hon inte stod ut med att bo i det blåsiga rummet. Detta tyckte inte Kontoret var särskilt intressant: däremot uttrycktes stark indignation över att rumänskan inte talat om detta tidigare - nu hade hon ju redan bott i tre veckor och skrivit upp sig till terminens slut. Kontoret ansåg att man nu skulle förlora pengar på att inte kunna hyra ut rummet till någon av de tusentals hugade spekulanter man haft uppradade i början av terminen, som nu försvunnit ut på Cardiffs övriga bostadsmarknad. Då rumänskan påpekade att ett antal andra rum hela tiden stått tomma och att det alltså knappast kunde vara fråga om någon mördande åtgång fnystes och frustades det från luckan, och sen var diskussionen avslutad. Något avslut av kontraktet blev det inte tal om.
Efter allt detta debackel kände jag att jag måste ta till det tunga artilleriet för att slippa ur Kontorets grepp och få flytta. Jag gick dit och berättade ingående hur möglet hängde från väggarna i mitt rum och att jag redan var överkänslig mot detta och att min läkare sagt att om jag inte flyttade ut skulle jag bli sjuk… Vid ordet mögel gjorde frontkvinnan en ofrivillig grimas och plötsligt fungerade samarbetet med Kontoret som ett väloljat maskineri: jag betalade för den tid jag bott, lycka till och see you later.
Ukrainaren noterade: ”You forgot the words law-suit and courtroom”, vilket kanske han hade rätt i.
Två timmar efter mitt besök hos Kontoret fanns en ny hotfull notis i köket. Den informerade om att hälso- och säkerhetsinspektioner av samtliga rum skulle genomföras veckan därpå. Dock, underströk Kontoret, var detta inte för att främja de boendes hälsa eller säkerhet, nej det skulle ingen gå och inbilla sig. Istället skulle man undersöka om de boende skött rummen ordentligt, då de ju skulle hyras ut igen nästa år till minst lika tacksamma och välmående gästforskare.
Med tanke på hur mögligt mitt rum var är jag tacksam att jag inte lämnade någon forwarding adress. Jag kanske rent av hade kunnat bli ersättningsskyldig.
Vaktmästeriet var ett särskilt sorgebarn. I rumänskans rum var det omöjligt att stänga fönstret ordentligt och draget om natten gjorde att hon började få värk i ryggen. Hon gick till Kontoret för att påpeka detta och Kontorets frontkvinna lovade att problemet skulle åtgärdas.
När jag kom hem tre timmar senare fann jag mitt fönster inte bara stängt utan även låst och mögeldoften mer utpräglad än på länge, samt en lapp på skrivbordet som i irriterad ton upplyste mig om att det inte alls var något fel på fönstret, man måste bara stänga det så upphörde draget.
Inne hos rumänskan blåste fortsatt friska vindar.
Även den ukrainske fysikern försökte kommunicera med Kontoret. Kranen i köket droppade och det gjorde den även om man använde skiftnyckel för att försöka dra igen den. Dessutom var lyset på toa trasigt. Kontoret lovade beredvilligt att ställa upp. I slutet av samma arbetsdag kommer ukrainaren hem för att finna kranen droppandes som vanligt men lysröret i köket utbytt. Fortfarande kolmörkt på toaletten.
Fysikern betalade dessutom hyran varje vecka istället för i klump, och det tyckte Kontoret var väldigt besvärligt. Fyra av fem gånger försökte frontkvinnan kräva honom på mer pengar än vad som var tänkt, men eftersom ukrainaren var hyfsad på matte och det dessutom rörde sig om samma summa varje gång brukade hon gå långnäst ur den bataljen.
Enligt Kontoret hade de boende betydligt fler förpliktelser och ansvarsområden än dessa kunnat föreställa sig. I köket satt ett antal hotfulla lappar uppsatta med information om vad som skulle hända med de boende om de inte skötte sig.
Om köket var smutsigt så att städerskan faktiskt behövde städa vid sitt veckobesök skulle de boende bli ersättningsskyldiga.
Om brandlarmet gick i gång skulle de boende bli ersättningsskyldiga (vi hoppades att detta inte gällde om det faktiskt brann någonstans, men säkra var vi aldrig).
Om värmen var påslagen utan Kontorets vetskap och tillåtelse skulle de boende ja ni fattar ju.
Vid direktkonfrontation blev Kontoret oftast defensivt surmulet. Vid ett tillfälle gick rumänskan gick dit för att försöka förklara att hon inte stod ut med att bo i det blåsiga rummet. Detta tyckte inte Kontoret var särskilt intressant: däremot uttrycktes stark indignation över att rumänskan inte talat om detta tidigare - nu hade hon ju redan bott i tre veckor och skrivit upp sig till terminens slut. Kontoret ansåg att man nu skulle förlora pengar på att inte kunna hyra ut rummet till någon av de tusentals hugade spekulanter man haft uppradade i början av terminen, som nu försvunnit ut på Cardiffs övriga bostadsmarknad. Då rumänskan påpekade att ett antal andra rum hela tiden stått tomma och att det alltså knappast kunde vara fråga om någon mördande åtgång fnystes och frustades det från luckan, och sen var diskussionen avslutad. Något avslut av kontraktet blev det inte tal om.
Efter allt detta debackel kände jag att jag måste ta till det tunga artilleriet för att slippa ur Kontorets grepp och få flytta. Jag gick dit och berättade ingående hur möglet hängde från väggarna i mitt rum och att jag redan var överkänslig mot detta och att min läkare sagt att om jag inte flyttade ut skulle jag bli sjuk… Vid ordet mögel gjorde frontkvinnan en ofrivillig grimas och plötsligt fungerade samarbetet med Kontoret som ett väloljat maskineri: jag betalade för den tid jag bott, lycka till och see you later.
Ukrainaren noterade: ”You forgot the words law-suit and courtroom”, vilket kanske han hade rätt i.
Två timmar efter mitt besök hos Kontoret fanns en ny hotfull notis i köket. Den informerade om att hälso- och säkerhetsinspektioner av samtliga rum skulle genomföras veckan därpå. Dock, underströk Kontoret, var detta inte för att främja de boendes hälsa eller säkerhet, nej det skulle ingen gå och inbilla sig. Istället skulle man undersöka om de boende skött rummen ordentligt, då de ju skulle hyras ut igen nästa år till minst lika tacksamma och välmående gästforskare.
Med tanke på hur mögligt mitt rum var är jag tacksam att jag inte lämnade någon forwarding adress. Jag kanske rent av hade kunnat bli ersättningsskyldig.
Wednesday 2 May 2007
Käre Bobby - en studie i internationell konflikthantering
Hur eländigt vårt hus på R Gardens än var får jag erkänna att Grannarnas hus var värre. Vi var aldrig säkra på om de har rätt att bo där: i början av terminen satt en skylt på framsidan om att huset var ledigt att hyra, men den föll ner och försvann sedermera under ett berg av sopor. En gång kom en mäklare med ett par hugade spekulanter på besök men efter en snabb blick på huset och sopberget vände de och for igen. Sen dess har Grannarna fått vara i fred.
Grannarna var alla i de sena tonåren och hade inrett sitt hus i en skön mix av absolut icke-hygien och tvivelaktig teknologi. Hos Grannarna samsades halvårsgamla Carlingsburkar med det oskyddade bredbandets sladdar bland underkläder, porrtidningar och tv-spel.
Samspelet med Grannarna fungerade aldrig riktigt som vi skulle ha önskat. Grannarna tyckte om att glutta in genom fönstret när man hade duschat. Grannarna hade en poster på väggen med två kvinnor som såg ut att göra direkt kriminella saker med varandras… mellangärden. Grannarna kunde sticka ut en hand genom fönstret kvart över ett en tisdag eftermiddag och tömma ut öl på bakgården.
Oftast hade Grannarna kalas.
Detta hanteras på olika sätt av folk i huset. Svenskan, primärt upptagen av avhandlingsångest, lägger kudden över huvudet och jämrar sig ner i lakanet. Den hypereffektive spanjoren hade ändå inte tänkt sova utan jobbar vidare på sin tredje doktorstitel samtidigt som han bokar flygbiljett till Madrid och gör armhävningar. Men den ukrainske fysikern, som ibland kommer hem från labbet före två på natten och då tycker om lugn och ro, har svårt att tolerera Grannarnas ständiga festligheter. En natt krossas glas under närmare fyrtiofem minuter i Grannarnas vardagsrum. Till sist får ukrainaren nog, reser sin ansenliga lekamen ur sänghalmen och stampar över till Grannarnas ytterdörr för att säga dem ett sanningens ord.
Såsom varande från Ukraina är han inte särskilt räddhågsen av sig men hajar ändå till när dörren öppnas av en ung man med bar överkropp, glassplitter i håret och blod droppande från underarmarna. Den unge mannen sträcker fram handen (som även den är ganska blodig) och presenterar sig som Bobby.
Bobby försöker bjuda in ukrainaren till kalaset.
Detta imponerar inte nämnvärt på fysikern som är trött och förbannad men som saknar tillräckliga språkkunskaper för att kunna utfärda mer specifika hot och förolämpningar på engelska. Via teckenspråk förklarar han dock för Bobby vart denne kan ta vägen och vad han bör göra där och lommar sedan hem igen. Varken glaskrossandet eller festligheterna upphör.
Det måste ändå tolkas som en seger för det mångkulturella mikrokosmos som den akademiska världen utgör att Bobby i sitt dimmiga tillstånd gör en kraftansträngning för att fatta vad som just meddelats. I sin iver att visa att han förstått och håller med kastar han och hans kamrater sedan in sina sopor på vår gård i flera veckors tid. De försöker också markera sin samarbetsvilja genom skrika otidigheter så fort någon av oss går förbi deras köksfönster. Ukrainaren å sin sida har också vett att uppskatta den numera öppna dialog som förs husen emellan. Under alkoholens inverkan förklarar han ofta sin avsikt till vidare interaktion:
”Bobby is mine.”
Grannarna var alla i de sena tonåren och hade inrett sitt hus i en skön mix av absolut icke-hygien och tvivelaktig teknologi. Hos Grannarna samsades halvårsgamla Carlingsburkar med det oskyddade bredbandets sladdar bland underkläder, porrtidningar och tv-spel.
Samspelet med Grannarna fungerade aldrig riktigt som vi skulle ha önskat. Grannarna tyckte om att glutta in genom fönstret när man hade duschat. Grannarna hade en poster på väggen med två kvinnor som såg ut att göra direkt kriminella saker med varandras… mellangärden. Grannarna kunde sticka ut en hand genom fönstret kvart över ett en tisdag eftermiddag och tömma ut öl på bakgården.
Oftast hade Grannarna kalas.
Detta hanteras på olika sätt av folk i huset. Svenskan, primärt upptagen av avhandlingsångest, lägger kudden över huvudet och jämrar sig ner i lakanet. Den hypereffektive spanjoren hade ändå inte tänkt sova utan jobbar vidare på sin tredje doktorstitel samtidigt som han bokar flygbiljett till Madrid och gör armhävningar. Men den ukrainske fysikern, som ibland kommer hem från labbet före två på natten och då tycker om lugn och ro, har svårt att tolerera Grannarnas ständiga festligheter. En natt krossas glas under närmare fyrtiofem minuter i Grannarnas vardagsrum. Till sist får ukrainaren nog, reser sin ansenliga lekamen ur sänghalmen och stampar över till Grannarnas ytterdörr för att säga dem ett sanningens ord.
Såsom varande från Ukraina är han inte särskilt räddhågsen av sig men hajar ändå till när dörren öppnas av en ung man med bar överkropp, glassplitter i håret och blod droppande från underarmarna. Den unge mannen sträcker fram handen (som även den är ganska blodig) och presenterar sig som Bobby.
Bobby försöker bjuda in ukrainaren till kalaset.
Detta imponerar inte nämnvärt på fysikern som är trött och förbannad men som saknar tillräckliga språkkunskaper för att kunna utfärda mer specifika hot och förolämpningar på engelska. Via teckenspråk förklarar han dock för Bobby vart denne kan ta vägen och vad han bör göra där och lommar sedan hem igen. Varken glaskrossandet eller festligheterna upphör.
Det måste ändå tolkas som en seger för det mångkulturella mikrokosmos som den akademiska världen utgör att Bobby i sitt dimmiga tillstånd gör en kraftansträngning för att fatta vad som just meddelats. I sin iver att visa att han förstått och håller med kastar han och hans kamrater sedan in sina sopor på vår gård i flera veckors tid. De försöker också markera sin samarbetsvilja genom skrika otidigheter så fort någon av oss går förbi deras köksfönster. Ukrainaren å sin sida har också vett att uppskatta den numera öppna dialog som förs husen emellan. Under alkoholens inverkan förklarar han ofta sin avsikt till vidare interaktion:
”Bobby is mine.”
Tuesday 1 May 2007
Totalt titellös
Ibland går saker precis som man misstänker att de ska gå. Jag vet inte om det är ökad cynism eller större erfarenhet som gör det.
Ta hårklippningen till exempel.
Stylisten Paul var inte på långa vägar klar med sin förra kund när jag dök upp. Salongen försökte mörka genom att låta två olika personer tvätta mitt hår i ungefär femton minuter. Sen kom Paul, lite svettig och stressad men trevlig och en flink klippare, och började rota i skallen på mig. Hans första kund väntade snällt. Efter fem minuter väste grannen: ”Paul, din nästa kund är här.”
Nu hade Paul tre kunder som han rusade mellan över salongsgolvet: klippte lite här, rufsade lite där, likt en man som försöker täta Titanic med en skurtrasa. För att hålla kunderna lugna lät man andra frisörer föna håret på de två som inte blev servade av Paul för tillfället. Mitt hår tog tydligen tjugo minuter att blåsa torrt - sista stunden trodde jag det skulle fatta eld. Mindes ångerfullt salongen med kepsar som jag gjort mig lustig över tidigare.
En och en halv timme efter att jag äntrat salongen kunde jag stappla ut igen, fläckvis nyklippt och lockig som en Cindy-docka. Ingen hockeyfrilla. Tur att man bor trettio sekunder bort.
Även lördagskvällen gick ungefär som väntat. Gick ut med ukrainaren, rumänskan och hennes pojkvän, som jag inte träffat förr men som bar klara likheter med fotbollstränare Scholari. Spanjoren, som flyttat in i värdfamilj och skaffat cykel, slöt upp. Vi träffade P och Rog från institutionen också, och efter ett par timmar av mången öl och god stämning besegrade ukrainaren P i armbrytning, ramlade ner för en trappa och sen gick alla hem.
Kvällen förde i alla fall med sig att jag mindes hur det var att bo i det gamla huset och därför begåvas bloggen nu med en liten följetong som jag kallar ”Say Goodbye To Ruthin Gardens”.
Ta hårklippningen till exempel.
Stylisten Paul var inte på långa vägar klar med sin förra kund när jag dök upp. Salongen försökte mörka genom att låta två olika personer tvätta mitt hår i ungefär femton minuter. Sen kom Paul, lite svettig och stressad men trevlig och en flink klippare, och började rota i skallen på mig. Hans första kund väntade snällt. Efter fem minuter väste grannen: ”Paul, din nästa kund är här.”
Nu hade Paul tre kunder som han rusade mellan över salongsgolvet: klippte lite här, rufsade lite där, likt en man som försöker täta Titanic med en skurtrasa. För att hålla kunderna lugna lät man andra frisörer föna håret på de två som inte blev servade av Paul för tillfället. Mitt hår tog tydligen tjugo minuter att blåsa torrt - sista stunden trodde jag det skulle fatta eld. Mindes ångerfullt salongen med kepsar som jag gjort mig lustig över tidigare.
En och en halv timme efter att jag äntrat salongen kunde jag stappla ut igen, fläckvis nyklippt och lockig som en Cindy-docka. Ingen hockeyfrilla. Tur att man bor trettio sekunder bort.
Även lördagskvällen gick ungefär som väntat. Gick ut med ukrainaren, rumänskan och hennes pojkvän, som jag inte träffat förr men som bar klara likheter med fotbollstränare Scholari. Spanjoren, som flyttat in i värdfamilj och skaffat cykel, slöt upp. Vi träffade P och Rog från institutionen också, och efter ett par timmar av mången öl och god stämning besegrade ukrainaren P i armbrytning, ramlade ner för en trappa och sen gick alla hem.
Kvällen förde i alla fall med sig att jag mindes hur det var att bo i det gamla huset och därför begåvas bloggen nu med en liten följetong som jag kallar ”Say Goodbye To Ruthin Gardens”.
Saturday 28 April 2007
Vid främlingars fötter
Noterar inne i snabbköpet hur oproportionellt stor del av städmaterielen som består av luftfräschare. Såna där som ”äter upp dålig lukt” och ersätter den med lavendel och citron och allt vad det är. En hel sektion. Kan bara sluta mig till att det är relaterat till boendestandarden.
På väg hem noterar jag att frisören säljer kepsar. Kanske inte så förtroendeingivande, men på något sätt ett anständigt alternativ. ”Ja klippningen blev ju kanske inte helt bra men varsågod, ta en keps istället.”
Den salongen undvek jag när jag häromdagen slutligen nådde gränsen för vad som är acceptabelt slitna toppar. Vid busshållsplatsen på Crwys ligger en som ser anständig ut så där gick jag in. Flickebarnet bakom disken gav mig en blick och sa: ”Jag tror jag får ge dig en tid hos Paul, vår stylist.”
Jahadu. Undrar vad Paul säger när han inser att det inte blir nån extreme makeover alls utan en toppklippning i väntan på Saras trygga sax hemma i Stockholm.
”If this was a date you would not even get to second base.”
”If this was a bar I’d like to order something to take the edge off.”
J tyckte jag skulle nämna My little pony för Paul men det tror jag vore ett misstag.
Handledaren i Bristol försäkrade att texten inte var så eländig som jag själv tycker. Hon gav också följande metafor: Avhandlingen är som ett 1000-bitarspussel fast utan bild att gå efter. Själv tror jag mer på Elfriede Jelineks Nobelpris-tal, där hon beskriver språket som en oregerlig, otrogen varelse som vägrar lyda order, som inte lyssnar till vare sig förnuftsbaserade argument eller ren vädjan, som hellre lägger sig vid främlingars fötter.
Ibland skriver jag ord och uttryck som tillhör någon annans text, någon annans tanke, någon annans språk. Jag känner igen dem, nämligen. Innebär det att jag inte tänker själv eller att jag inte har orden att uttrycka dessa tankar? Innebär det att jag snart inte kommer att märka konsekvenserna av mitt eget resonemang? Innebär det att jag inte kommer att kunna förklara för Paul att det är en toppklippning jag vill ha, inte en hockeyfrilla?
Doktorandtjänsten borde komma med något slags keps-alternativ. ”Ja det där gick ju inte helt enligt planen, men varsågod, ta en prozac istället.”
Kanske behöver jag en kväll på stan. Det blir lördagens projekt: den ukrainske fysikern i mitt förra hus åker hem på måndag och har dragit ihop ett uppbåd som ska, citat, ”tömma pubarna på folk”, vad det nu kan betyda.
På väg hem noterar jag att frisören säljer kepsar. Kanske inte så förtroendeingivande, men på något sätt ett anständigt alternativ. ”Ja klippningen blev ju kanske inte helt bra men varsågod, ta en keps istället.”
Den salongen undvek jag när jag häromdagen slutligen nådde gränsen för vad som är acceptabelt slitna toppar. Vid busshållsplatsen på Crwys ligger en som ser anständig ut så där gick jag in. Flickebarnet bakom disken gav mig en blick och sa: ”Jag tror jag får ge dig en tid hos Paul, vår stylist.”
Jahadu. Undrar vad Paul säger när han inser att det inte blir nån extreme makeover alls utan en toppklippning i väntan på Saras trygga sax hemma i Stockholm.
”If this was a date you would not even get to second base.”
”If this was a bar I’d like to order something to take the edge off.”
J tyckte jag skulle nämna My little pony för Paul men det tror jag vore ett misstag.
Handledaren i Bristol försäkrade att texten inte var så eländig som jag själv tycker. Hon gav också följande metafor: Avhandlingen är som ett 1000-bitarspussel fast utan bild att gå efter. Själv tror jag mer på Elfriede Jelineks Nobelpris-tal, där hon beskriver språket som en oregerlig, otrogen varelse som vägrar lyda order, som inte lyssnar till vare sig förnuftsbaserade argument eller ren vädjan, som hellre lägger sig vid främlingars fötter.
Ibland skriver jag ord och uttryck som tillhör någon annans text, någon annans tanke, någon annans språk. Jag känner igen dem, nämligen. Innebär det att jag inte tänker själv eller att jag inte har orden att uttrycka dessa tankar? Innebär det att jag snart inte kommer att märka konsekvenserna av mitt eget resonemang? Innebär det att jag inte kommer att kunna förklara för Paul att det är en toppklippning jag vill ha, inte en hockeyfrilla?
Doktorandtjänsten borde komma med något slags keps-alternativ. ”Ja det där gick ju inte helt enligt planen, men varsågod, ta en prozac istället.”
Kanske behöver jag en kväll på stan. Det blir lördagens projekt: den ukrainske fysikern i mitt förra hus åker hem på måndag och har dragit ihop ett uppbåd som ska, citat, ”tömma pubarna på folk”, vad det nu kan betyda.
Wednesday 25 April 2007
Leonard, I have a sentence
Efter tio dagar av fördragna gardinger, mikromat, dålig hygien och allmän ångest lämnade jag in åtta bleknosiga sidor, som dessutom var så dåliga att jag ville gråta. Min handledare i Bristol var föga medlidsam. Hon hänvisade till Virginia Woolf i The Hours: ”Leonard – I have a sentence” och tillade torrt: ”That woman knew real ecstacy”. Välkommen till akademien, liksom.
Har försökt rätta upp det sjunkande skeppet med sträng redaktionell behandling och en dos Foucault (förr eller senare får jag lov att relatera till honom i alla fall), så det blev lite mindre illa – men det är svårt att hålla arbetsmoralen uppe när hårt jobb inte lönar sig.
Väl ute i världen igen träffade jag P som deltagit i ett manuskript-seminarium från Bangor via videolänk. Som jag misstänkte hade det inte gått helt enligt planerna: under större delen av tiden hade skärmen visat bakhuvuden på andra åhörare, alltså såna som deltagit live, i Bangor.
Utom när föredragshållaren skulle visa nåt på overhead – då hade bilden liksom frysts i några sekunder och sen hade en annan kamera kopplats in. Då hade bilden visat kameramannens ändalykt, förvisso jeansklädd men ändå.
Varje gång.
Under ett fyrtiofem minuters föredrag.
Med arton overheadbilder.
P vidhöll ändå att jag missat nåt: ”Tjejerna tyckte att det var en helt OK bakdel”.
Önskar att jag kunde säga ”typiskt akademiker” men jag har ryktesvägen hört hur liknande tillställningar gått till vid en av mina tidigare arbetsplatser. Där hade man trängt in hela arbetsstyrkan, drygt hundrafemtio personer, i ett litet rum för att se och höra vd tala till alla lokalkontor ute i världen samtidigt.
Det tog alldeles för lång tid innan spektaklet kom igång och det var närmare trettio grader varmt ute. Inne i rummet var det olidligt. Folk svettades, grälade och en kvinna från receptionen svimmade. När det hela slutligen startade fungerade ljudet sporadiskt och så hade man lyckats zooma in vd:s ben, som nervöst hoppade upp och ner. Till saken hörde att karln suttit i rummet intill – men eftersom resten av det världsomspännande företaget skulle vara med via länk så höll man på jämlikheten. Eller nåt.
Åker till Bristol imorgon för vidare handledning kring den eländiga texten. Som sagt, I have a sentence.
Har försökt rätta upp det sjunkande skeppet med sträng redaktionell behandling och en dos Foucault (förr eller senare får jag lov att relatera till honom i alla fall), så det blev lite mindre illa – men det är svårt att hålla arbetsmoralen uppe när hårt jobb inte lönar sig.
Väl ute i världen igen träffade jag P som deltagit i ett manuskript-seminarium från Bangor via videolänk. Som jag misstänkte hade det inte gått helt enligt planerna: under större delen av tiden hade skärmen visat bakhuvuden på andra åhörare, alltså såna som deltagit live, i Bangor.
Utom när föredragshållaren skulle visa nåt på overhead – då hade bilden liksom frysts i några sekunder och sen hade en annan kamera kopplats in. Då hade bilden visat kameramannens ändalykt, förvisso jeansklädd men ändå.
Varje gång.
Under ett fyrtiofem minuters föredrag.
Med arton overheadbilder.
P vidhöll ändå att jag missat nåt: ”Tjejerna tyckte att det var en helt OK bakdel”.
Önskar att jag kunde säga ”typiskt akademiker” men jag har ryktesvägen hört hur liknande tillställningar gått till vid en av mina tidigare arbetsplatser. Där hade man trängt in hela arbetsstyrkan, drygt hundrafemtio personer, i ett litet rum för att se och höra vd tala till alla lokalkontor ute i världen samtidigt.
Det tog alldeles för lång tid innan spektaklet kom igång och det var närmare trettio grader varmt ute. Inne i rummet var det olidligt. Folk svettades, grälade och en kvinna från receptionen svimmade. När det hela slutligen startade fungerade ljudet sporadiskt och så hade man lyckats zooma in vd:s ben, som nervöst hoppade upp och ner. Till saken hörde att karln suttit i rummet intill – men eftersom resten av det världsomspännande företaget skulle vara med via länk så höll man på jämlikheten. Eller nåt.
Åker till Bristol imorgon för vidare handledning kring den eländiga texten. Som sagt, I have a sentence.
Tuesday 17 April 2007
Samma samma samma
I övrigt är det mest jobb som gäller. Insåg idag att det jag spenderat större delen av en veckas jobb på kommer att sluta i ungefär tre sidors text. Lärarinnan tyckte jag såg håglös och blek ut så hon tvingade mig ut ur huset på eftermiddagen, ner till Roath Park, och satte en Cosmopolitan (tidningen, inte drinken) i näven på mig. Senare hörde jag henne säga till NL att jag blinkat likt en fånge släppt ur isoleringscell.
Datavetaren packade surmulet en väska och drog till USA för att jobba där i två veckor. Han hyser avsky för Baton Rouge för där finns ingen folkdans och han kan inte använda cykel för att ta sig fram, men hans tjänst är delfinansierad därifrån så han har inget val.
"Om jag hade råd skulle jag säga upp mig och jobba som sagoberättare på marknader i stället."
Jag vet precis hur han känner sig. NL och kemisten har ockuperat vardagsrummet hela helgen för att kolla på Formel 1, och det är kanske den enda tv-förströelse jag inte känner mig lockad att sätta före avhandlingen i det här läget.
Våren har kommit och jag har inte ett endaste vårlikt klädesplagg. När jag lämnat in det här utkastet tänker jag leva loppan på Queen Street.
Datavetaren packade surmulet en väska och drog till USA för att jobba där i två veckor. Han hyser avsky för Baton Rouge för där finns ingen folkdans och han kan inte använda cykel för att ta sig fram, men hans tjänst är delfinansierad därifrån så han har inget val.
"Om jag hade råd skulle jag säga upp mig och jobba som sagoberättare på marknader i stället."
Jag vet precis hur han känner sig. NL och kemisten har ockuperat vardagsrummet hela helgen för att kolla på Formel 1, och det är kanske den enda tv-förströelse jag inte känner mig lockad att sätta före avhandlingen i det här läget.
Våren har kommit och jag har inte ett endaste vårlikt klädesplagg. När jag lämnat in det här utkastet tänker jag leva loppan på Queen Street.
Crewe station
På väg till Preston bytte jag i Crewe, fick McGowan’s Boat Train i huvet och kunde inte bli av med den på flera dygn. The booze ran out at Crewe, nämligen. På resan från Irland.
McGowan är en briljant låtskrivare och jag har ofta undrat hur folk som ohar och ahar över Cohen, Tom Waits eller Nick Cave kan rynka på näsan åt Shane. Förutom att karln blir mer och mer lik en fladdermus rent utseendemässigt, alltså.
I referensmusikens tragiska lilla era borde Shane vara gud. Alla låtar är knökfulla av litterära och historiska referenser. Exempelvis kan man lyssna på den sista riktiga Pogues-skivan, Hell’s Ditch.
McGowan är en briljant låtskrivare och jag har ofta undrat hur folk som ohar och ahar över Cohen, Tom Waits eller Nick Cave kan rynka på näsan åt Shane. Förutom att karln blir mer och mer lik en fladdermus rent utseendemässigt, alltså.
I referensmusikens tragiska lilla era borde Shane vara gud. Alla låtar är knökfulla av litterära och historiska referenser. Exempelvis kan man lyssna på den sista riktiga Pogues-skivan, Hell’s Ditch.
Här blandas finlitterära referenser som Lorca’s Novena där Marquez dikt och liv blir en profetisk sorgesång (and Lorca the faggot poet they left til last), och titelspårets begrundande av Genet (Our Lady of the Flowers) med små notiser om präster med könssjukdomar, limsniffande snorungar och prostituerade transvestiter på badorter i Asien. McGowan har alltid drivit vad många skulle kalla ett av postmodernismens särdrag, högt och lågt i respektlös blandning, till perfektion. Och alltid helt obesvärat.
Det finns logiska länkar mellan Genets omdebatterade fängelseskildring, så smal och subversiv litteratur, härjad av kopplingar till Derrida, tyngd av ryktet om sina influenser på poststrukturalism och the beat poets, och Shanes eget författarskap. Självdestruktion, kreativitet, människospillran virad kring det skapande geniet, allt det där vanliga, men också, och kanske framför allt, spekulationer kring den normförskjutning i fråga om avart och sanktionerat beteende som konsten möjliggör...
Genet är extrem: Our lady of the Flowers får LeRoys Sarah att te sig som Anne på Grönkulla. McGowan står i skuggan under samma galge, kliar samma loppbett, värmer sig i vårsolen utanför samma fattighus.
Javadå. Är det referenser som gäller så är det.
Å andra sidan handlar det kanske bara om att fyllskallar ibland får till ett rim. Shane hade nämligen också passat perfekt som tredjeman bredvid Waits och Richards när de skrålar under lyktstolpen framåt småtimmarna i That Feel.
Han hade varit den som hela tiden börjat på fel vers och sen blivit tvungen att sätta sig ner på trottoaren en stund. Vila lite, liksom.
Boat Train är inte från Hell’s Ditch, den är från Love and Peace, och berättar om Napper Tandy som åkt båttåget från Irland till London och med nöd och näppe undkommit med livet i behåll. (Napper Tandy var irländsk upprorsmakare egentligen. Enligt legenden missade han sitt eget uppror på grund av dåligt väder och när han kom fram söp han sig full i ren förtret. Rent historiskt, alltså.)
Men The Boat Train handlar mer om rutten via tåg och båt mellan Dublin och London.
”He said Hold me up for Chrissake for I can hardly stand/ the most disgraceful journey on which I’ve ever been/ the last time that I travelled on the Boat Train”
Personligen tycker jag det är ordet disgraceful som gör det hela storslaget, ett sådant understatement är liksom pricken över i. Resten av låten beskriver hur alla resenärer varit stupfulla, sjungit folkvisor, dansat på borden, skrikit rasistiska slagord, blivit kroppsvisiterade vid gränsen, spelat bort sina pengar, slagit sönder dörrarna, kräkts, somnat på toaletten, och vaknat på perrongen i London i hällregnet.
Disgraceful var ordet, sa Bull.
”He said Hold me up for Chrissake for I can hardly stand/ the most disgraceful journey on which I’ve ever been/ the last time that I travelled on the Boat Train”
Personligen tycker jag det är ordet disgraceful som gör det hela storslaget, ett sådant understatement är liksom pricken över i. Resten av låten beskriver hur alla resenärer varit stupfulla, sjungit folkvisor, dansat på borden, skrikit rasistiska slagord, blivit kroppsvisiterade vid gränsen, spelat bort sina pengar, slagit sönder dörrarna, kräkts, somnat på toaletten, och vaknat på perrongen i London i hällregnet.
Disgraceful var ordet, sa Bull.
Sunday 15 April 2007
Snutrulle
Noterar i DN på nätet att Strage ger Hot Fuzz en tvåa. Han tycker den är för trist. Awww, kanske Fredrik missade alla referenserna i början? Eller är det så att referenspigga postmoderna kritiker inte riktigt känner sig bekväma med filmer som driver med referenskultur?
Tuesday 10 April 2007
Påsk i Preston
Beskedet om att jag tänkte spendera påsken i Preston möttes med förfärade utrop från folk vid inst i Cardiff – vad i helsike hade jag tänkt göra där?! HW rynkade på näsan och R skakade på huvudet.
Preston är förvisso en ganska bister northern town där jag förmodligen inte skulle spendera tid om inte J bodde där. Men allt var förtjusande, förutom att jag blev förkyld och låg som en strandad säl hela påskdagen. J gjorde havregrynsgröt och for sen på släktträff med egg hunt och allt som hör till. I övrigt var det som sig bör, kaffe och kvasiintellektuell nivå på alla diskussioner.
Jag gillar Js bokhyllor. Han har en i varje rum. I det ena rummet trängs Bibeln med Foucaults The Order of Things och Take It Like A Man (Boy Georges självbiografi). På hyllorna under finns en samling ur Wordsworths klassikerserie som borde få varenda svensk kanonförespråkare att bli fuktig i ögonvrån. Sen har han klämt in The Tibetan Book of the Dead bredvid Boy George’s andra biografi som jag inte har läst och har glömt namnet på.
J gillar Boy George. En gång åkte han till London och pressade in ett ex av en kursuppsats, en teckning och några vårlökar genom Georges brevinkast. Tre dar senare kom han på att han tagit fel brevlåda och begåvat en guldsmedsaffär i samma hus med hela paketet.
I det andra rummet har han ungefär sexton hyllmeter (jag överdriver inte) barnlitteratur, från pekböcker till Melvin Burgess och Adian Chambers. Den gode J får alla nya barn- och ungdomsböcker i hela riket skickade till sig, oftast flera månader innan de publiceras, ibland i ren manusform. Han är helt oförmögen att tacka nej, kan inte slänga nåt eller ens stoppa nåt i en låda och ställa undan. Om han inte börjar sålla snart kommer han att vara farligt nära gränsen till excentricitet.
J har av en gemensam vän kallats the most well-connected guy in the business och jag tror att det stämmer. Hittills har han dock inte lyckats omvandla detta till nåt slags karriärdrag (fast jag har fått följa med och äta gratismat på en launch här och där) men jag antar att förr eller senare måste han få ett rimligt erbjudande och lämna både stan och biblioteksbranschen, som i ärlighetens namn inte verkar helt bekväm med hans driftighet och nytänkande.
Jag har kommit på vad det är som gör mig så stressad med Emmylou Harris. Jag är orolig för att hon inte ska kunna hålla tonen – jag verkar tro att hon är musikvärldens svar på trafikens Gubbe med Hatt. Alltså, en sån där person som haft körkort för länge, som varken hör eller ser nåt längre men som kör i alla fall och kommer att fortsätta köra tills han eller hon hamnar i diket, rammar en rad kundvagnar vid snabbköpet eller kör bilen rakt in i kassakön.
En vacker dag, säger mitt inre, kommer Harris att bara glida av rätt ton och pela iväg uppåt eller neråt till ett ställe där hon inte alls borde vara och då orsaka all jordens elände. Det här verkar ingen annan ha problem med, minst av alla musikbranschen själv, som istället skapat inflation i gästspel av kvinnan ifråga - hon dyker upp irriterande ofta och på låtar jag annars gillar. En kort period gillade jag Wrecking ball (det ska vara sommar och regna på asfalt när man lyssnar på den) men det var i ärlighetens namn mer en Lanois-relaterad dragning. Om jag nån gång får tid ska jag lyssna in mig lite mer på hennes tidiga egna karriär och se om jag fattar vad grejen är.
Till dess sitter jag med kaffekoppen i ett krampaktigt grepp under hela Comin’ Round.
Preston är förvisso en ganska bister northern town där jag förmodligen inte skulle spendera tid om inte J bodde där. Men allt var förtjusande, förutom att jag blev förkyld och låg som en strandad säl hela påskdagen. J gjorde havregrynsgröt och for sen på släktträff med egg hunt och allt som hör till. I övrigt var det som sig bör, kaffe och kvasiintellektuell nivå på alla diskussioner.
Jag gillar Js bokhyllor. Han har en i varje rum. I det ena rummet trängs Bibeln med Foucaults The Order of Things och Take It Like A Man (Boy Georges självbiografi). På hyllorna under finns en samling ur Wordsworths klassikerserie som borde få varenda svensk kanonförespråkare att bli fuktig i ögonvrån. Sen har han klämt in The Tibetan Book of the Dead bredvid Boy George’s andra biografi som jag inte har läst och har glömt namnet på.
J gillar Boy George. En gång åkte han till London och pressade in ett ex av en kursuppsats, en teckning och några vårlökar genom Georges brevinkast. Tre dar senare kom han på att han tagit fel brevlåda och begåvat en guldsmedsaffär i samma hus med hela paketet.
I det andra rummet har han ungefär sexton hyllmeter (jag överdriver inte) barnlitteratur, från pekböcker till Melvin Burgess och Adian Chambers. Den gode J får alla nya barn- och ungdomsböcker i hela riket skickade till sig, oftast flera månader innan de publiceras, ibland i ren manusform. Han är helt oförmögen att tacka nej, kan inte slänga nåt eller ens stoppa nåt i en låda och ställa undan. Om han inte börjar sålla snart kommer han att vara farligt nära gränsen till excentricitet.
J har av en gemensam vän kallats the most well-connected guy in the business och jag tror att det stämmer. Hittills har han dock inte lyckats omvandla detta till nåt slags karriärdrag (fast jag har fått följa med och äta gratismat på en launch här och där) men jag antar att förr eller senare måste han få ett rimligt erbjudande och lämna både stan och biblioteksbranschen, som i ärlighetens namn inte verkar helt bekväm med hans driftighet och nytänkande.
Jag har kommit på vad det är som gör mig så stressad med Emmylou Harris. Jag är orolig för att hon inte ska kunna hålla tonen – jag verkar tro att hon är musikvärldens svar på trafikens Gubbe med Hatt. Alltså, en sån där person som haft körkort för länge, som varken hör eller ser nåt längre men som kör i alla fall och kommer att fortsätta köra tills han eller hon hamnar i diket, rammar en rad kundvagnar vid snabbköpet eller kör bilen rakt in i kassakön.
En vacker dag, säger mitt inre, kommer Harris att bara glida av rätt ton och pela iväg uppåt eller neråt till ett ställe där hon inte alls borde vara och då orsaka all jordens elände. Det här verkar ingen annan ha problem med, minst av alla musikbranschen själv, som istället skapat inflation i gästspel av kvinnan ifråga - hon dyker upp irriterande ofta och på låtar jag annars gillar. En kort period gillade jag Wrecking ball (det ska vara sommar och regna på asfalt när man lyssnar på den) men det var i ärlighetens namn mer en Lanois-relaterad dragning. Om jag nån gång får tid ska jag lyssna in mig lite mer på hennes tidiga egna karriär och se om jag fattar vad grejen är.
Till dess sitter jag med kaffekoppen i ett krampaktigt grepp under hela Comin’ Round.
Wednesday 4 April 2007
Sylvia, Sarah och Dave
Sen var jag akademiskt ledig hela helgen. Lördagen tog jag igen min försakade normalläsning och klämde The Bell Jar på förmiddagen och Sarah på kvällskvisten. I båda fall har jag varit intresserad av författaren som kulturellt fenomen men aldrig känt att orkat besvära mig med böckerna. Dramat Plath-Huges är förstås bättre än något manus, i klass med legenderna kring Kennedy-klanen eller Wallenberg-familjen. Men att läsa Plath… mja. Elände kan jag hitta på själv, liksom. Satte mig i alla fall tillrätta och började.
The Bell Jar har en opening line i klass med Pride and prejudice: “It was a queer, sultry summer, the summer they electrocuted the Rosenbergs, and I didn’t know what I was doing in New York.” Och visst, det är en fruktansvärd berättelse om hur Esther Greenwood sjunker ner i depression och hennes vistelse på institution, elchocker som går fel och hur the bell jar, glaskupan, depressionens isolering, sänks över henne och hur hon lever under den i ett helt år. Men den är förvånansvärt roligt skriven också, hur Esthers perspektiv förskjuts och hur hennes strävan efter självmord blir något fullständigt logiskt (typ Thåström, det är jag som är normal…), och hur hon irriteras av omvärldens oförmåga att begripa detta... Jo, jag fattar att The Bell Jar blivit en klassiker. Även utan kulten kring Plath som person.
Uppmuntrad av detta tog jag mig an Sarah, som jag också borde ha läst för många år sen. JT Leroy fick, då boken var ny, press som kunde få vilken stabil människa som helst att undvika att läsa den av rädsla för att hamna under isen fullständigt – ungefär som man undviker att titta på svältkatastrofbilder på tv. Men jag tycker fortfarande att hypen kring den viskande författaren egentligen är mer intressant ur ett populärkulturellt perspektiv än boken - i synnerhet sedan the hoax kring "hans" identitet började nystas i under fjolåret. Frågor som hur vi definierar begreppet författare och hur bilden av personen bakom tangentbordet påverkar värdet av den text han eller hon producerat gör att den mediala debatten kring JT Leroys identitet vinner som läsupplevelse.
Visst är the subject matter morbid men Sarah är en skröna, en riktigt rolig sådan, a good read, där handlingen är placerad i … annorlunda… setting. En bra bok men inget monster.
Roar mig med Raymond Chandler nu, lite skruvat att läsa Killer in the Rain efter att jag för flera år sen plöjde The Big Sleep. Chandler är the master of all one-liners. Tillsammans med Tom Petty har han nästan övertygad mig om att jag borde åka till Kalifornien trots allt.
Lite påskuppbrotts-stämning i huset. Lärarinnan från västkusten har åkt hem. Datavetaren har frisknat till och dansar folkdans för glatta livet igen, men i gengäld har NL blivit förkyld. Han drar omkring som en osalig ande i huset eftersom han är för frisk för att ligga till sängs men för sjuk för att åka hem till London och för sjuk för att gå ut och festa. Mumlar om att gå i kyrkan både fredag och lördag. Den spanske kemisten har sin flickvän på besök och det är nu bevisat att väggarna i huset inte är tjocka nog. På långa vägar.
Själv åker jag norrut imorgon för att fira påsken hos J. Brukar alltid bli hetsiga diskussioner av gravt kvasiintellektuell karaktär, som huruvida man egentligen kan feltolka Derrida eller om detta är en motsägelse i sig självt, och så väldigt mycket kaffe.
Han har också världens genom tiderna bästa skiva i sin samling: Dave Rovics’ ”We just want the world”. Vid varje besök brukar vi vid nåt tillfälle ligga på golvet i Js lägenhet och vrida oss av skratt – skivan är alltså så hemsk att den är helt lysande. Ser fram emot att återhöra den. Varje gång försöker J förklara att han inte har köpt skivan, han ville inte ens ha den, han fick den skickad till sig en gång när han var ordförande för en miljölobbygrupp vid universitetet och hr Rovics tyckte att de borde bjuda in honom för att spela för dem. Efter en trettio sekunders genomlyssning tackade J nej och svarade därefter inte på fler mejl. Men skivan har han kvar och varje gång jag är där tvingar jag honom att rota fram den ur garderoben och spela den. Kan faktiskt inte förmedla det bättre än att varenda låt är HELT obetalbar.
Allvarligt, vad är det med Emmy Lou Harris? Måste hon vara med på varenda skiva som inte är hennes egen? Och om svaret är ja, borde hon inte lära sig att sjunga?
The Bell Jar har en opening line i klass med Pride and prejudice: “It was a queer, sultry summer, the summer they electrocuted the Rosenbergs, and I didn’t know what I was doing in New York.” Och visst, det är en fruktansvärd berättelse om hur Esther Greenwood sjunker ner i depression och hennes vistelse på institution, elchocker som går fel och hur the bell jar, glaskupan, depressionens isolering, sänks över henne och hur hon lever under den i ett helt år. Men den är förvånansvärt roligt skriven också, hur Esthers perspektiv förskjuts och hur hennes strävan efter självmord blir något fullständigt logiskt (typ Thåström, det är jag som är normal…), och hur hon irriteras av omvärldens oförmåga att begripa detta... Jo, jag fattar att The Bell Jar blivit en klassiker. Även utan kulten kring Plath som person.
Uppmuntrad av detta tog jag mig an Sarah, som jag också borde ha läst för många år sen. JT Leroy fick, då boken var ny, press som kunde få vilken stabil människa som helst att undvika att läsa den av rädsla för att hamna under isen fullständigt – ungefär som man undviker att titta på svältkatastrofbilder på tv. Men jag tycker fortfarande att hypen kring den viskande författaren egentligen är mer intressant ur ett populärkulturellt perspektiv än boken - i synnerhet sedan the hoax kring "hans" identitet började nystas i under fjolåret. Frågor som hur vi definierar begreppet författare och hur bilden av personen bakom tangentbordet påverkar värdet av den text han eller hon producerat gör att den mediala debatten kring JT Leroys identitet vinner som läsupplevelse.
Visst är the subject matter morbid men Sarah är en skröna, en riktigt rolig sådan, a good read, där handlingen är placerad i … annorlunda… setting. En bra bok men inget monster.
Roar mig med Raymond Chandler nu, lite skruvat att läsa Killer in the Rain efter att jag för flera år sen plöjde The Big Sleep. Chandler är the master of all one-liners. Tillsammans med Tom Petty har han nästan övertygad mig om att jag borde åka till Kalifornien trots allt.
Lite påskuppbrotts-stämning i huset. Lärarinnan från västkusten har åkt hem. Datavetaren har frisknat till och dansar folkdans för glatta livet igen, men i gengäld har NL blivit förkyld. Han drar omkring som en osalig ande i huset eftersom han är för frisk för att ligga till sängs men för sjuk för att åka hem till London och för sjuk för att gå ut och festa. Mumlar om att gå i kyrkan både fredag och lördag. Den spanske kemisten har sin flickvän på besök och det är nu bevisat att väggarna i huset inte är tjocka nog. På långa vägar.
Själv åker jag norrut imorgon för att fira påsken hos J. Brukar alltid bli hetsiga diskussioner av gravt kvasiintellektuell karaktär, som huruvida man egentligen kan feltolka Derrida eller om detta är en motsägelse i sig självt, och så väldigt mycket kaffe.
Han har också världens genom tiderna bästa skiva i sin samling: Dave Rovics’ ”We just want the world”. Vid varje besök brukar vi vid nåt tillfälle ligga på golvet i Js lägenhet och vrida oss av skratt – skivan är alltså så hemsk att den är helt lysande. Ser fram emot att återhöra den. Varje gång försöker J förklara att han inte har köpt skivan, han ville inte ens ha den, han fick den skickad till sig en gång när han var ordförande för en miljölobbygrupp vid universitetet och hr Rovics tyckte att de borde bjuda in honom för att spela för dem. Efter en trettio sekunders genomlyssning tackade J nej och svarade därefter inte på fler mejl. Men skivan har han kvar och varje gång jag är där tvingar jag honom att rota fram den ur garderoben och spela den. Kan faktiskt inte förmedla det bättre än att varenda låt är HELT obetalbar.
Allvarligt, vad är det med Emmy Lou Harris? Måste hon vara med på varenda skiva som inte är hennes egen? Och om svaret är ja, borde hon inte lära sig att sjunga?
Inför bibliotekarien är vi alla lika
Och så British Library, denna högborg för suddgummin och tystade mobiltelefoner. Stället är lite min föreställning om himmelriket, inte bara för att man får läsa böcker hela dagarna. Här härskar nämligen total jämlikhet: professor eller grundstudent, akademisk stjärna eller nobody, alla måste lämna sina jordiska tillhörigheter, dyra portföljer och slitna ryggsäckar, bakom sig och greppa de oerhört missklädsamma plastkassar som är inträdeskravet till läsesalarna. Inga pennor utom blyerts får fraktas in. Inga smutsiga händer, inget tuggummi, inga tippex. Alla måste visa upp sin plastkasse på vägen in och på vägen ut. Alla måste ha ett BL:s ID-kort för att slippa in. Alla ser ut som utomjordingar på fotona. Alla underkastar sig den lag som stiftats av Biblioteket. Och av nån anledning kan jag vid British Library känna det jag inte kan i Oxford, ett slags ödmjukhet inför den intellektuella energi som liksom lever i själva huset.
Jag var fortfarande milt förvirrad efter min deadline – kollegan K från Lund hade däremot laddat i flera veckor. Detta gick ut över personalen på den sömniga Manuscript-avdelningen, som inte alls var van vid sådan behandling: K krävde fram mikrofilmer och gamla tidskrifter från gömmor ingen hört talas om och höll fyra heltidsanställda sysselsatta i flera timmar. I slutändan klev hon in bakom disken och visade hur de skulle söka i sitt eget arkiv.
Sen ville hon printa nåt, men där gick gränsen - K blev ombedd att take her business elsewhere och gå en trappa ner, eftersom Manuscripts-folket hade begränsad erfarenhet av såna nymodigheter.
Lämnade K bakom ett berg av Athenaeum, med nåt vilt i blicken och ett krampaktigt tag om blyertspennan, och promenerade ner till Shaftesbury Avenue i den tidiga kvällssolen för att träffa ett par kompisar. Att gå i London lämpar sig för nästan all musik, från Buckners A Goodbye Rye till Earles Fort Worth Blues till Kingsberys Sandrine. Vännerna tog med mig till ett hak i Chinatown med rykte om sig att ha extremt god mat och extremt dålig service. Detta såg vi förstås fram emot och blev inte besvikna: ätpinnarna kastades fram, ölen skvimpade och kyparna röt. Mätt och belåten för under tre pund är dock inte att förakta.
Sista morgonen tog varmvattnet slut i duschen i mitt hotellrum, fast inte förrän jag fått schampot på plats. Avslutade morgontoaletten i rasande fart och var sen obehagligt klarvaken hela förmiddagen. Inne på den obligatoriska Charing Cross Road-rundan handlade jag, rätt omotiverat, The Bell Jar, On the Road, J T Leroy’s Sarah, och var på väg att plocka med Bukowski innan jag insåg att de ville ha hutlösa tio pund för en liten sketen pocket. Finns ju gränser. Jag ser tendensen i bokinköpen. Kan inte hjälpa det. Som LeMarc uttrycker det, var man än är längtar man bort.
Jag var fortfarande milt förvirrad efter min deadline – kollegan K från Lund hade däremot laddat i flera veckor. Detta gick ut över personalen på den sömniga Manuscript-avdelningen, som inte alls var van vid sådan behandling: K krävde fram mikrofilmer och gamla tidskrifter från gömmor ingen hört talas om och höll fyra heltidsanställda sysselsatta i flera timmar. I slutändan klev hon in bakom disken och visade hur de skulle söka i sitt eget arkiv.
Sen ville hon printa nåt, men där gick gränsen - K blev ombedd att take her business elsewhere och gå en trappa ner, eftersom Manuscripts-folket hade begränsad erfarenhet av såna nymodigheter.
Lämnade K bakom ett berg av Athenaeum, med nåt vilt i blicken och ett krampaktigt tag om blyertspennan, och promenerade ner till Shaftesbury Avenue i den tidiga kvällssolen för att träffa ett par kompisar. Att gå i London lämpar sig för nästan all musik, från Buckners A Goodbye Rye till Earles Fort Worth Blues till Kingsberys Sandrine. Vännerna tog med mig till ett hak i Chinatown med rykte om sig att ha extremt god mat och extremt dålig service. Detta såg vi förstås fram emot och blev inte besvikna: ätpinnarna kastades fram, ölen skvimpade och kyparna röt. Mätt och belåten för under tre pund är dock inte att förakta.
Sista morgonen tog varmvattnet slut i duschen i mitt hotellrum, fast inte förrän jag fått schampot på plats. Avslutade morgontoaletten i rasande fart och var sen obehagligt klarvaken hela förmiddagen. Inne på den obligatoriska Charing Cross Road-rundan handlade jag, rätt omotiverat, The Bell Jar, On the Road, J T Leroy’s Sarah, och var på väg att plocka med Bukowski innan jag insåg att de ville ha hutlösa tio pund för en liten sketen pocket. Finns ju gränser. Jag ser tendensen i bokinköpen. Kan inte hjälpa det. Som LeMarc uttrycker det, var man än är längtar man bort.
Tuesday 3 April 2007
Crouching tiger, hidden supervisor
Oxford förra helgen för möte med båda handledarna, som inte träffat varandra förr. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan (Version Värre: två medelålders damer som figurer ur Crouching Tiger i parken bakom Magdalen College, och Version Ännu Värre: hårtestar och tänder flygandes) men allt gick naturligtvis alldeles utmärkt. Ibland får jag faktiskt känslan av att de är professionella och sansade och att jag är en aning neurotisk…
Handledning i professorns gästrum på All Souls och sen promenad på markerna bakom Magdalen. När jag drog vidare för middag med en kompis gick de båda damerna till collegets kapell för evensong och sen var de visst ute och drack vin. De gillade det jag skrivit också och sånt hjälper ju.
Oxford är så oerhört vackert och utövar ingen som helst lockelse på mig. Stället har liksom ingen distans till sig självt. Jag ser bara ett system som är för osannolikt, för arkaiskt för att vara på riktigt. Alla college är så slutna att de som står på utsidan inte kan ha något utbyte av insidan och tvärtom. I ett visst ljus ser jag fångkaserner, i vilka makteliten utövar ett slags omvänd hjärntvätt på oförstörda sinnen in i ett hegemoniskt härskartänk – i ett mer rimligt sken kan man kanske bara kalla det kontrasten mellan town och gown. Jag vet att här utövas oerhört mångfacetterad, viktig och framstående forskning, men det hjälper inte: vad det än är som pågår innanför murarna rör det inte mig. Jag kan inte se The Remains of the Day för Disney och horder av turister står i vägen.
Kontrasten mot London där jag sen spenderade i fyra dagar vid British Library var enorm. Det är nåt i den smutsiga luften och de nedgångna husen och trasiga trottoarerna som går rakt upp i huvudet på mig. Eller så gillar jag bara att vattnet är väldigt mjukt. Bra för håret.
Handledning i professorns gästrum på All Souls och sen promenad på markerna bakom Magdalen. När jag drog vidare för middag med en kompis gick de båda damerna till collegets kapell för evensong och sen var de visst ute och drack vin. De gillade det jag skrivit också och sånt hjälper ju.
Oxford är så oerhört vackert och utövar ingen som helst lockelse på mig. Stället har liksom ingen distans till sig självt. Jag ser bara ett system som är för osannolikt, för arkaiskt för att vara på riktigt. Alla college är så slutna att de som står på utsidan inte kan ha något utbyte av insidan och tvärtom. I ett visst ljus ser jag fångkaserner, i vilka makteliten utövar ett slags omvänd hjärntvätt på oförstörda sinnen in i ett hegemoniskt härskartänk – i ett mer rimligt sken kan man kanske bara kalla det kontrasten mellan town och gown. Jag vet att här utövas oerhört mångfacetterad, viktig och framstående forskning, men det hjälper inte: vad det än är som pågår innanför murarna rör det inte mig. Jag kan inte se The Remains of the Day för Disney och horder av turister står i vägen.
Kontrasten mot London där jag sen spenderade i fyra dagar vid British Library var enorm. Det är nåt i den smutsiga luften och de nedgångna husen och trasiga trottoarerna som går rakt upp i huvudet på mig. Eller så gillar jag bara att vattnet är väldigt mjukt. Bra för håret.
Friday 30 March 2007
Papperspåse-syndromet
Lämnade in kapitelutkast på 40 sidor och var sedan som en trasig papperspåse. Tankeverksamheten har liksom gjort sitt efter elva dygns nonstop skrivande – man börjar på en tråd… nä vad var det nu… men det här då… nä nu tappade jag liksom… äh.
Jag kanske kan lägga mig på sängen en stund i stället?
En bekant var i stan på arbete och tog tisdagen ledigt för att umgås. Eftersom han har ett förflutet som akademiker kom papperspåse-syndromet varken som nån överraskning eller nåt obehagligt (”the good thing about academe is that you get to choose which 80 hours per week you want to work”). Han lyssnade tålmodigt på mina halva meningar som inte gick att koppla till något vi tidigare pratat om, gav mig en massa kaffe och ledde mig sedan försiktigt till bion.
Där vaknade jag till något i ren irritation. Hur en så bra trailer kan generera en så dålig film (eller tvärtom) som Premonition är helt obegripligt. Från en lovande början var alltihopa helt plötsligt ett osammanhängande poänglöst jidder utsmetat i den amerikanska drömmen (allvarligt, huvudpersonerna heter Jim och Linda?) och så Julian MacMahon som verkar ha gjort till sin livsuppgift att välsigna världen med den stirriga demon-looken från Förhäxad. Extremt larvigt.
Fast Peter Stormare spelar psykiatriker och han var bra. Även om jag fortfarande minns hans medverkan i Så ska det låta, där han entusiastiskt dirigerande publiken till Snoddas gamla slagdänga Flottarkärlek (”… å så femte versen!”). Karln är uppenbart galen, och tack och lov för sånt.
Utöver detta blev inte mycket gjort i papperspåsefasen. Träffade professor SK för handledning, men eftersom han inte hunnit läsa texten och jag inte mindes vad jag skrivit blev det mest prat om annat. Ska göra ett nytt försök på måndag.
Var ute och åt indiskt med the housemates. Förorsakade nära nog hjärtstillestånd hos NL, som ursprungligen är från Uganda, då jag bad honom hålla min handväska medan jag tog på mig jackan på vägen hem. Att bli sedd offentligt med en damväska i näven var mer än han tyckte sig klara, så han hoppade raskt in på en sidogata för att undvika uppmärksamhet. Hur en tvåmeter lång träningsnarkoman tippande på tå i skumrasket med en väska mellan tumme och pekfinger skulle se mindre märklig ut vet jag inte, men de övriga fick sig ett gott skratt.
Datavetaren var en sekund för långsam med kameran.
Jag kanske kan lägga mig på sängen en stund i stället?
En bekant var i stan på arbete och tog tisdagen ledigt för att umgås. Eftersom han har ett förflutet som akademiker kom papperspåse-syndromet varken som nån överraskning eller nåt obehagligt (”the good thing about academe is that you get to choose which 80 hours per week you want to work”). Han lyssnade tålmodigt på mina halva meningar som inte gick att koppla till något vi tidigare pratat om, gav mig en massa kaffe och ledde mig sedan försiktigt till bion.
Där vaknade jag till något i ren irritation. Hur en så bra trailer kan generera en så dålig film (eller tvärtom) som Premonition är helt obegripligt. Från en lovande början var alltihopa helt plötsligt ett osammanhängande poänglöst jidder utsmetat i den amerikanska drömmen (allvarligt, huvudpersonerna heter Jim och Linda?) och så Julian MacMahon som verkar ha gjort till sin livsuppgift att välsigna världen med den stirriga demon-looken från Förhäxad. Extremt larvigt.
Fast Peter Stormare spelar psykiatriker och han var bra. Även om jag fortfarande minns hans medverkan i Så ska det låta, där han entusiastiskt dirigerande publiken till Snoddas gamla slagdänga Flottarkärlek (”… å så femte versen!”). Karln är uppenbart galen, och tack och lov för sånt.
Utöver detta blev inte mycket gjort i papperspåsefasen. Träffade professor SK för handledning, men eftersom han inte hunnit läsa texten och jag inte mindes vad jag skrivit blev det mest prat om annat. Ska göra ett nytt försök på måndag.
Var ute och åt indiskt med the housemates. Förorsakade nära nog hjärtstillestånd hos NL, som ursprungligen är från Uganda, då jag bad honom hålla min handväska medan jag tog på mig jackan på vägen hem. Att bli sedd offentligt med en damväska i näven var mer än han tyckte sig klara, så han hoppade raskt in på en sidogata för att undvika uppmärksamhet. Hur en tvåmeter lång träningsnarkoman tippande på tå i skumrasket med en väska mellan tumme och pekfinger skulle se mindre märklig ut vet jag inte, men de övriga fick sig ett gott skratt.
Datavetaren var en sekund för långsam med kameran.
Wednesday 14 March 2007
onsdag, interrupted
Skulle ge ett paper idag i institutionens serie av lunchseminarier. Jag kommer aldrig att lära mig att hitta inne i humanisthuset, det är pinsamt tydligt. Idag hade jag dessutom blandat ihop rumsnumren och försökte därför köra ut en äldre professor ur hans seminarierum. Han stod dock på sig och slet fram ett schema ur väskan för att försvara sig. Han vann. Förmodligen hade han undervisat i det rummet de senaste 30 åren.
Sen kom jag inte ihåg mer utan fick springa tillbaka till institutionen och kolla på affischen med mitt namn för att hitta vart jag skulle. Kom in i sista skälvande minuten till mitt eget seminarium… I am nothing if not professional.
Annars bra, lagom mycket folk, hyfsad frågestund efteråt. Svimmade inte. Efteråt fick jag debriefing av R med kaffe och bananer. Hans gråtande grundstudent blir värre och värre - förra veckan kom hon fram till vårt bord i kafeterian mitt i lunchrusningen och snyftade över en uppsats i en annan delkurs. Den här veckan stod hon och lurade utanför klassrummet efter avslutat seminarium och beklagade sig under en lång stund över livet i allmänhet… det var fel på huset där hon bor, det var fel på alla andra lärare… En annan flicka berättade glatt att hon var gravid, visserligen bara några veckor men det var väl ändå bra för R att få veta det? Tror han slår ifrån sig så gott han kan, fast ibland får jag känslan av att han liksom smyger och hukar sig i korridoren.
Träffade P, som också tagit sig hem från paleografin. Det blir öl på fredag. Kom hem och öppnade dokumentet med Winchester-debatten men hjärnan vägrade blankt att börja på något nytt. Plockade håglöst bland papper, pratade med syster i telefon. Datavetaren har kommit hem från en folkdansvecka i Skottland, gravt förkyld, och vi diskuterade DNA-testningens etiska existensberättigande i köket.
Måste bestämma mig för om jag ska gå på Ben Elton-pjäs imorgon eller lyssna på K:s pojkvän, vars bluesband spelar i Roath. Kan mycket väl vara dagens i-landsproblem.
Sen kom jag inte ihåg mer utan fick springa tillbaka till institutionen och kolla på affischen med mitt namn för att hitta vart jag skulle. Kom in i sista skälvande minuten till mitt eget seminarium… I am nothing if not professional.
Annars bra, lagom mycket folk, hyfsad frågestund efteråt. Svimmade inte. Efteråt fick jag debriefing av R med kaffe och bananer. Hans gråtande grundstudent blir värre och värre - förra veckan kom hon fram till vårt bord i kafeterian mitt i lunchrusningen och snyftade över en uppsats i en annan delkurs. Den här veckan stod hon och lurade utanför klassrummet efter avslutat seminarium och beklagade sig under en lång stund över livet i allmänhet… det var fel på huset där hon bor, det var fel på alla andra lärare… En annan flicka berättade glatt att hon var gravid, visserligen bara några veckor men det var väl ändå bra för R att få veta det? Tror han slår ifrån sig så gott han kan, fast ibland får jag känslan av att han liksom smyger och hukar sig i korridoren.
Träffade P, som också tagit sig hem från paleografin. Det blir öl på fredag. Kom hem och öppnade dokumentet med Winchester-debatten men hjärnan vägrade blankt att börja på något nytt. Plockade håglöst bland papper, pratade med syster i telefon. Datavetaren har kommit hem från en folkdansvecka i Skottland, gravt förkyld, och vi diskuterade DNA-testningens etiska existensberättigande i köket.
Måste bestämma mig för om jag ska gå på Ben Elton-pjäs imorgon eller lyssna på K:s pojkvän, vars bluesband spelar i Roath. Kan mycket väl vara dagens i-landsproblem.
Tuesday 13 March 2007
Paleografi är som cricket
Just återkommen från tvådagars workshop på walesiska landsbygden. Fantastisk utsikt från bilen på vägen upp och Jane Austen-vibbar över stället, privat bibliotek, stora fönster, mörka väggpaneler och vidsträckta ägor. Folk drog omkring i flockar: de högpresterande York-doktoranderna för sig, Bangor-gruppen, en hord från Aberystwyth, och så jag, mina kollegor P och V samt vår likasinnade frände B från Liverpool (det vill säga, de personer som vagt undrade om det ändå inte varit bättre att stanna hemma och kolla in helgens rugbymatch).
Vi var där för att pyssla med paleografi, ett område som vid första anblick drar in fett med nördpoäng: hur man läser och förstår dokument skrivna före standardisering av språkbruk och före tryckpressens intåg. Min och P:s grupp leddes av en arkivkvinna från Aberystwyth. Med stålgrått hår och en sån där vadderad väst, som jag inbillar mig att folk som utöver lerduveskytte har, såg hon inte vidare inspirerande ut, men hon kunde - allt. Vi nästan drunknade i papper och förmodligen var det nödvändigt. Paleografi är nämligen som cricket – det finns alltid en regel till.
Mina latinkunskaper har krympt betänkligt sedan gymnasiet och hälften av de officiella dokument vi glodde på var på latin. Språket är extremt regelbundet och lämpar sig därför för ett kraftigt bruk av förkortningar – säkert skitbra för dem som begrep det på den tiden men inget vidare för nutida doktorander som inte bara glömt supinumformen av vissa verb utan i hemlighet hoppas att supinum kanske har med middagens vinlista att göra.
Jag erkänner dock villigt att jag blev helt fascinerad av vissa texter. Ett brev från Henrik den åttonde (just han med alla fruarna) – spretigt, kletigt, som om han handgripligen brottat ner de motsträviga bokstäverna för att få dem att stanna på pappret: i brevet står att Hans Kungliga Höghet inte är vidare förtjust i att hålla i en penna och att han därför instruerat personen som levererar brevet att istället berätta muntligen vad som borde ha stått på pappret.
Avrättningsordern över Mary Queen of Scots: ett olycksbådande, ångestladdat dokument på tre hela sidor, fullt av överstrukna ord och bläckfläckar, som om det är skrivet i stor hast och under stark press, och det blev aldrig riktigt klarlagt om Elisabeth ville godkänna dödsdomen.
Ett annat brev från Elisabeth själv, rad på rad på rad av perfekt avvägda, väl läsbara tecken… Maktens historia dokumenterad utan standardiserad stavning, utan anonyma tryckbokstäver, så att människan bakom pennan kommer fram. Det var helt oemotståndligt.
Genomgående var luften i seminarierummen dålig. P gjorde ett försök att få kontroll över situationen med hjälp av sin inhalator men när det inte hjälpte lade han ifrån sig papperna och somnade. Framför oss lutade två äldre herrar längre och längre åt varsitt håll i stolarna. En masterstudent från Aberystwyth halvlåg mot en vägg med en jättelik dokumentkopia i knät. Vid katedern fortsatte arkivkvinnan obönhörligt.
När kvällen kom var P knäckt och tvungen att skippa baren och gå och lägga sig. Vi andra hängde kvar och beskådade håglöst en slabbig manlig professor komma alltför nära en karriärhungrig doktorandflicka med höga klackar. Vet inte vem av dem som gjorde den mest sorgliga figuren, men jag gick till sängs för att slippa få veta.
Det som stör mig med konferenser är att det är så jävla tråkigt vid måltiderna: kan man inte prata om nåt annat än sin forskning när man en gång sluppit ur panelen? Man ska ju ändå dit igen om en liten stund? Kanske musik, politik, mode eller vädret kunde locka? Nädå, man hör den robusta kvinnan från norr än en gång upprepa sitt mantra om att hon själv praktiserat ridning och därför är lämpad att analysera hästmotivet i riddartexter från medeltiden, man hör den slabbige manlige professorn mässa ut samma budskap som han just dragit i seminarieform, och två doktorander som aldrig setts förr kommer ihop sig om den egentliga ordföljden i ett dokument de båda läst en enda gång. Ibland kan man kanske kalla det nätverkande. I vissa fall är det absolut intressant, nyttigt, inspirerande. Man får kontakter man aldrig fått annars. Ibland är det, med förlov sagt, ett irriterande revirpinkande bland folk som faktiskt bara är intresserade av att höra sin egen röst.
Med detta känner jag mig träffad av mina egna ord och avslutar tvärt.
Vi var där för att pyssla med paleografi, ett område som vid första anblick drar in fett med nördpoäng: hur man läser och förstår dokument skrivna före standardisering av språkbruk och före tryckpressens intåg. Min och P:s grupp leddes av en arkivkvinna från Aberystwyth. Med stålgrått hår och en sån där vadderad väst, som jag inbillar mig att folk som utöver lerduveskytte har, såg hon inte vidare inspirerande ut, men hon kunde - allt. Vi nästan drunknade i papper och förmodligen var det nödvändigt. Paleografi är nämligen som cricket – det finns alltid en regel till.
Mina latinkunskaper har krympt betänkligt sedan gymnasiet och hälften av de officiella dokument vi glodde på var på latin. Språket är extremt regelbundet och lämpar sig därför för ett kraftigt bruk av förkortningar – säkert skitbra för dem som begrep det på den tiden men inget vidare för nutida doktorander som inte bara glömt supinumformen av vissa verb utan i hemlighet hoppas att supinum kanske har med middagens vinlista att göra.
Jag erkänner dock villigt att jag blev helt fascinerad av vissa texter. Ett brev från Henrik den åttonde (just han med alla fruarna) – spretigt, kletigt, som om han handgripligen brottat ner de motsträviga bokstäverna för att få dem att stanna på pappret: i brevet står att Hans Kungliga Höghet inte är vidare förtjust i att hålla i en penna och att han därför instruerat personen som levererar brevet att istället berätta muntligen vad som borde ha stått på pappret.
Avrättningsordern över Mary Queen of Scots: ett olycksbådande, ångestladdat dokument på tre hela sidor, fullt av överstrukna ord och bläckfläckar, som om det är skrivet i stor hast och under stark press, och det blev aldrig riktigt klarlagt om Elisabeth ville godkänna dödsdomen.
Ett annat brev från Elisabeth själv, rad på rad på rad av perfekt avvägda, väl läsbara tecken… Maktens historia dokumenterad utan standardiserad stavning, utan anonyma tryckbokstäver, så att människan bakom pennan kommer fram. Det var helt oemotståndligt.
Genomgående var luften i seminarierummen dålig. P gjorde ett försök att få kontroll över situationen med hjälp av sin inhalator men när det inte hjälpte lade han ifrån sig papperna och somnade. Framför oss lutade två äldre herrar längre och längre åt varsitt håll i stolarna. En masterstudent från Aberystwyth halvlåg mot en vägg med en jättelik dokumentkopia i knät. Vid katedern fortsatte arkivkvinnan obönhörligt.
När kvällen kom var P knäckt och tvungen att skippa baren och gå och lägga sig. Vi andra hängde kvar och beskådade håglöst en slabbig manlig professor komma alltför nära en karriärhungrig doktorandflicka med höga klackar. Vet inte vem av dem som gjorde den mest sorgliga figuren, men jag gick till sängs för att slippa få veta.
Det som stör mig med konferenser är att det är så jävla tråkigt vid måltiderna: kan man inte prata om nåt annat än sin forskning när man en gång sluppit ur panelen? Man ska ju ändå dit igen om en liten stund? Kanske musik, politik, mode eller vädret kunde locka? Nädå, man hör den robusta kvinnan från norr än en gång upprepa sitt mantra om att hon själv praktiserat ridning och därför är lämpad att analysera hästmotivet i riddartexter från medeltiden, man hör den slabbige manlige professorn mässa ut samma budskap som han just dragit i seminarieform, och två doktorander som aldrig setts förr kommer ihop sig om den egentliga ordföljden i ett dokument de båda läst en enda gång. Ibland kan man kanske kalla det nätverkande. I vissa fall är det absolut intressant, nyttigt, inspirerande. Man får kontakter man aldrig fått annars. Ibland är det, med förlov sagt, ett irriterande revirpinkande bland folk som faktiskt bara är intresserade av att höra sin egen röst.
Med detta känner jag mig träffad av mina egna ord och avslutar tvärt.
Friday 9 March 2007
... och Dogfield Street? En tvärgata i Cardiffs studentkvarter, med port efter port efter port i terraced houses. På hörnet en kemtvätt, och efter den ett kafé med grymt goda smoothies. Tio minuter åt ena hållet, ner för backen, universitetet. Tio minuter åt andra hållet Roath park, med sjön och joggingstråken och enorma viktorianska hus för folk som har råd. Femton minuter till stan, två timmar till London. På andra sidan sundet börjar världen. På tisdag förmiddag när solen skiner kan man sitta utanför kaféet och slurpa sin smoothie och glo på varuleveranserna till möbelhandlaren, till grönsakshandlaren och kemtvätten.
Ingen big deal. Ingen musik hela natten, ingen kvävande leda, inga gömda minnen om flyktiga möten. Det är bara här jag bor i tre månader.
Ingen big deal. Ingen musik hela natten, ingen kvävande leda, inga gömda minnen om flyktiga möten. Det är bara här jag bor i tre månader.
Tuesday 27 February 2007
Subscribe to:
Posts (Atom)
