Ibland går saker precis som man misstänker att de ska gå. Jag vet inte om det är ökad cynism eller större erfarenhet som gör det.
Ta hårklippningen till exempel.
Stylisten Paul var inte på långa vägar klar med sin förra kund när jag dök upp. Salongen försökte mörka genom att låta två olika personer tvätta mitt hår i ungefär femton minuter. Sen kom Paul, lite svettig och stressad men trevlig och en flink klippare, och började rota i skallen på mig. Hans första kund väntade snällt. Efter fem minuter väste grannen: ”Paul, din nästa kund är här.”
Nu hade Paul tre kunder som han rusade mellan över salongsgolvet: klippte lite här, rufsade lite där, likt en man som försöker täta Titanic med en skurtrasa. För att hålla kunderna lugna lät man andra frisörer föna håret på de två som inte blev servade av Paul för tillfället. Mitt hår tog tydligen tjugo minuter att blåsa torrt - sista stunden trodde jag det skulle fatta eld. Mindes ångerfullt salongen med kepsar som jag gjort mig lustig över tidigare.
En och en halv timme efter att jag äntrat salongen kunde jag stappla ut igen, fläckvis nyklippt och lockig som en Cindy-docka. Ingen hockeyfrilla. Tur att man bor trettio sekunder bort.
Även lördagskvällen gick ungefär som väntat. Gick ut med ukrainaren, rumänskan och hennes pojkvän, som jag inte träffat förr men som bar klara likheter med fotbollstränare Scholari. Spanjoren, som flyttat in i värdfamilj och skaffat cykel, slöt upp. Vi träffade P och Rog från institutionen också, och efter ett par timmar av mången öl och god stämning besegrade ukrainaren P i armbrytning, ramlade ner för en trappa och sen gick alla hem.
Kvällen förde i alla fall med sig att jag mindes hur det var att bo i det gamla huset och därför begåvas bloggen nu med en liten följetong som jag kallar ”Say Goodbye To Ruthin Gardens”.
No comments:
Post a Comment