Käre Bobby - en studie i internationell konflikthantering

Hur eländigt vårt hus på R Gardens än var får jag erkänna att Grannarnas hus var värre. Vi var aldrig säkra på om de har rätt att bo där: i början av terminen satt en skylt på framsidan om att huset var ledigt att hyra, men den föll ner och försvann sedermera under ett berg av sopor. En gång kom en mäklare med ett par hugade spekulanter på besök men efter en snabb blick på huset och sopberget vände de och for igen. Sen dess har Grannarna fått vara i fred.

Grannarna var alla i de sena tonåren och hade inrett sitt hus i en skön mix av absolut icke-hygien och tvivelaktig teknologi. Hos Grannarna samsades halvårsgamla Carlingsburkar med det oskyddade bredbandets sladdar bland underkläder, porrtidningar och tv-spel.

Samspelet med Grannarna fungerade aldrig riktigt som vi skulle ha önskat. Grannarna tyckte om att glutta in genom fönstret när man hade duschat. Grannarna hade en poster på väggen med två kvinnor som såg ut att göra direkt kriminella saker med varandras… mellangärden. Grannarna kunde sticka ut en hand genom fönstret kvart över ett en tisdag eftermiddag och tömma ut öl på bakgården.

Oftast hade Grannarna kalas.

Detta hanteras på olika sätt av folk i huset. Svenskan, primärt upptagen av avhandlingsångest, lägger kudden över huvudet och jämrar sig ner i lakanet. Den hypereffektive spanjoren hade ändå inte tänkt sova utan jobbar vidare på sin tredje doktorstitel samtidigt som han bokar flygbiljett till Madrid och gör armhävningar. Men den ukrainske fysikern, som ibland kommer hem från labbet före två på natten och då tycker om lugn och ro, har svårt att tolerera Grannarnas ständiga festligheter. En natt krossas glas under närmare fyrtiofem minuter i Grannarnas vardagsrum. Till sist får ukrainaren nog, reser sin ansenliga lekamen ur sänghalmen och stampar över till Grannarnas ytterdörr för att säga dem ett sanningens ord.

Såsom varande från Ukraina är han inte särskilt räddhågsen av sig men hajar ändå till när dörren öppnas av en ung man med bar överkropp, glassplitter i håret och blod droppande från underarmarna. Den unge mannen sträcker fram handen (som även den är ganska blodig) och presenterar sig som Bobby.

Bobby försöker bjuda in ukrainaren till kalaset.

Detta imponerar inte nämnvärt på fysikern som är trött och förbannad men som saknar tillräckliga språkkunskaper för att kunna utfärda mer specifika hot och förolämpningar på engelska. Via teckenspråk förklarar han dock för Bobby vart denne kan ta vägen och vad han bör göra där och lommar sedan hem igen. Varken glaskrossandet eller festligheterna upphör.

Det måste ändå tolkas som en seger för det mångkulturella mikrokosmos som den akademiska världen utgör att Bobby i sitt dimmiga tillstånd gör en kraftansträngning för att fatta vad som just meddelats. I sin iver att visa att han förstått och håller med kastar han och hans kamrater sedan in sina sopor på vår gård i flera veckors tid. De försöker också markera sin samarbetsvilja genom skrika otidigheter så fort någon av oss går förbi deras köksfönster. Ukrainaren å sin sida har också vett att uppskatta den numera öppna dialog som förs husen emellan. Under alkoholens inverkan förklarar han ofta sin avsikt till vidare interaktion:
”Bobby is mine.”