Stevies E, F och W

Man ska fan inte läsa andras bloggar, i synnerhet inte dem som tillhör folk som gör det för brödfödan. Alltså, folk som redan sitter i Stockholm och geggar runt med sitt eget tyckande i media som dagisbarn med fingerfärg. Kan nån förklara varför en skribent som redan får betalt för att ha en massa åsikter kring populärkultur prompt måste blogga med länk i tidningarnas nät-upplaga också? Är det för att ge en liten inblick i hur fräsiga de är som personer också, som när Jonas Thente (ok, han är rätt rolig egentligen) i förbifarten nämner att han sprungit på en annan av kulturskribenterna på DN i korridoren – en person som naturligtvis också bloggar via DN på nätet? Lite självdistans skulle kanske råda bot på käre bror-mentaliteten och skilja det kulturella gardet från näringslivstopparna.

Om det är något som är önskvärt, alltså.

Men i alla fall. Nu läste jag då Niklas Wahllöfs blogg och först ältade han det gamla ”javisst är Dylan bra men han är FEG och han är RETRO” och så började jag gäspa, men sen kom han in på Steve Forbert och då blev jag varm i själen i stället.

Steve Forbert gillar ju bara jag. Och min syster.

Forbert tillhör garderoben, det vill säga, de musiker jag lyssnat på sen högstadiet men redan då insåg att det aldrig skulle gå att nämna detta för en enda levande själ. På den tiden kände jag folk som fick sin vecko-dos musik genom att vanemässigt spela in Tracks-listans topp-tio varje vecka på kassettband, alltså utan att klippa bort Kaj Kindvalls mellan-prat. Och sen spela över det veckan efter.
Numera finns vad jag antar är den post-ironiska generationen i kretsen och där är det lika svårt att förklara att man faktiskt kan lyssna på musik helt enkelt för att man gillar den, oavsett om den är gammal, ny, känd, okänd eller helt enkelt lite töntig. Det behöver inte vara ett livsstilsval. Eller att livsstilsvalet kan bestå i att tacka nej till postochironi-stuket, både av politiska och estetiska skäl. Det är liksom ändå slut på den eran. Det är nya tider nu.

I Wahllöfs och Bjurmans sällskap står sig uppenbarligen mitt gillande av Forbert. Insåg med förskräckt mage att jag skulle kunna repa in en massa kredd i den kretsen.

När jag var 16 övertalade jag min dåvarande bandkollega att vi skulle spela Streets of This Town på en talangjakt – gick ju sådär, och den inte helt uppdaterade juryn trodde att vi hade skrivit låten själva. Vet inte om det säger mest om juryn eller Steve Forbert. Första gången jag såg honom live var på The Turning Point när jag var 20 och jobbade i New York, och det är ingen klubb man tar sig till utan visst besmir för den ligger i Piermont. Upstate.
Jag funderar på att återvända till London nu i juni för att se honom spela på Camden Locks.

Heder åt Wahllöf som vet att han försöker göra med Forbert vad kritiker ofta känner sig manade att göra generellt, alltså ”nu hittade jag minsann en utkantare som jag kan göra inkant av.”

Och jag gillar Wahllöfs förklaring också, ”subtil sorgsenhet” och ”lite för snäll för den här branschen”, för som så många andra blev Forbert aldrig den nye Dylan: han är lite för töntig, lite för mycket mid west. Han är en vanlig kille med en irriterande påstridig konstnärssjäl som inte låter honom vara ifred. Eller en vild konstnärssjäl som inte riktigt förmår bryta sig ur sin småstadsmänniska.

Per Bjurman å sin sida talar sig varm för Grand Central Station March 18 1977 från Alive on Arrival. Debutskivan berättar om hur eländigt det är att vara lantis i storstan, men framför allt hur det är att vara en lantis som ändå inte kan vara någon annanstans än just där i storstan, för hemmavid var det ingen som förstod honom, och inombords är han konstnär.

För att parafrasera Vinaver, som citerar Proust, så är Forbert fångad mellan sitt moi exterieur som bonnläpp och sitt moi profond som artist: Tonight I feel so far away from home

Att inte kunna besegra storstan när man kommer utifrån är förstås inget Forbert är ensam om. Steve Earle skriver också om hur New York på nåt sätt var exakt som han tänkt sig men ändå inte (the girls were really pretty but they wouldn’t talk to me), men Earle är inte skraj, han är född rebell, och kan därför kosta på sig att vara lite självironisk när han ger lift åt en ung kille på väg till NYC för första gången ”I knew I was just jealous if I didn’t wish him well/ slipped the kid a twenty said Billy give ’em hell”

Earle ser fortfarande lockelsen med stan. Det gör inte Forbert.

Stackars Steve är direkt olycklig. Han försöker gilla New York men det går inte. Tillvaron är otäck, obegriplig och smutsig, själv är han så fattig att han tappar vikt och folk är galna: ”It’s some kinda lunatic/ he’s following me/ he’s down by the john so I can’t take a pee”.

Visst, lite humor också. Men inte bara.

Forbert på scen är liksom vad skivorna utlovar, en enkel man med grumlig röst som småpratar med ljudteknikern (inte grinigt som Roseanne Cash ”I sound like Megadeath up here” och inte Buckner-autistiskt heller utan) så som man gör en tisdagskväll på liten klubb, hördu, Jim, kan vi höja basen lite tro, och så frågar han vad folk vill höra. Sen spelar han just dom låtar folk önskat. Han är en sanslöst skicklig gitarrist men det märker man knappt för han gör liksom ingen big deal av det. Heller.

I Bristol ligger St Bonaventure’s Social Club, församlingslokal för den katolska kyrkan i Bishopston. Här håller en av Storbritanniens bästa americana/country/singersongwriter-klubbar till. Den tar in max 200 pers och eftersom den ligger i ett bostadsområde måste man dessutom stänga butiken vid elva så några midnattsspelningar är inte att tänka på. Maria McKee spelade för några veckor sedan och Steve Forbert kommer i mitten av juni. Min handledare bor ungefär tio minuter därifrån – St Bonaventures är hennes församling så hon brukar erbjuda mig husrum efter spelningar.

På torsdag ska jag och handledaren i fråga gå och se en om möjligt ännu mindre cool Steve, nämligen Winwood. Folk minns Back in the Highlife med en rysning. Det gör inte jag – har för mig att den var rätt trallvänlig. Däremot kommer jag ihåg när The Spencer Davies Group blew my mind med Take this hammer. På framsidan syns en långhårig Steve Winwood med runt ansikte och kisande blick. Innan Hollywood tog honom.

Tell him I’m gooooonee, buddy, you can tell him I’m gone.