Good night Irene

Besökte alltså min gode vän N med flickvän i Aberystwyth förra helgen. Kollektivtrafik är nåt som walesarna utövar med viss slumpmässighet: allt funkar bra mellan Cardiff och Swansea. Det är liksom väst-öst. Kontakter mellan norr och söder verkar däremot inte vara nåt man uppmuntrar – mellan Cardiff och Aber kan man därför ta sig på två sätt, det ena märkligare än det andra.
Endera åker man tåg österut, över gränsen in i England och sen tillbaka in i Wales, en resa som tar cirkus fyra timmar. Eller så tar man ett tåg till Carmarthen och sen en ganska skraltig buss i närmare två timmar. Även detta alternativ tar runt fyra timmar. Med bil, sägs det, kan man komma fram på en och en halv.

Jag valde bussen, med en vag misstanke på att det kunde bli obehagligt på vägen hem om kalaset skulle bli så sent och ingående som jag befarade.

Det hällregnade förstås när jag kom fram. Som det gör. N mötte upp i stan och släpade mig runt i vätan för att kolla på diverse sevärdheter, det ena mindre lockande än det andra. Till slut gav vi upp och satte oss på en pub för att vänta på flickvännen, D, skulle sluta jobba.

De två har ett hus som är så litet att folk från the Shire skulle protestera. Vartenda rum är knökfullt med böcker, utom köket där de istället trängt in två sittbänkar från en pub. De röker inomhus också så för det mesta är fönstren öppna, oavsett väder och årstid. Och nån värme behövs ju inte om man har ytterkläderna på sig inomhus. Och så heltäckningsmatta i badrummet. Det är så brittiskt och för en bortklemad svensk helt obegripligt men om de som bor i huset är lyckliga kan man ju inte gärna gnälla. Jag ser det som en upplevelse i kulturella skillnader.

Kalaset blev just så ingående och sent som jag misstänkt. Åt god mat på anständig pub, fick en ficklamps-belyst turné i trädgården av D vid midnatt ("kolla en groda"), diskuterade Sveriges roll i andra världskriget och huruvida man kan ha ketchup till fisk. Vid treblecket spelades Good Night Irene med Tom Waits på full volym fast mest hördes N som satt på golvet med bakvänd keps och skrålade. Jag skyller dock nästa dags huvudvärk på röklukten inomhus.

Hemresan blev som jag misstänkt – plågsam. Bussen var bra mycket skraltigare än på ditvägen. Spenderade en håglös timme i Carmarthen i väntan på ett tåg och sen gick nämnda tåg sönder i Bridgend. Jag satt och skrek inombords men eftersom alla britter är, som Susan Cooper uttryckt det, ”storslagna i motgång” var det ingen annan som verkade särskilt upprörd. Istället höll folk sig glada medelst legala droger: två fjortonåringar passade på att tjuvröka runt knuten, några äldre damer korkade upp en flaska vin och konduktören var idel munterhet. Själv hade jag ju dock fått nog av både vin och rök så jag bet ihop och gillade läget.

Kom tillbaka till Cardiff på lördag kväll och betraktade det vackra folket genom taxins fönster utan den minsta längtan att göra dem sällskap. Åkte hem och åt helt fräckt upp en av NLs fettsnåla hamburgare istället, mitt framför näsan på honom. Förmodligen såg jag så sliten ut att han inte nändes göra annat än ge mig mat.