Paleografi är som cricket

Just återkommen från tvådagars workshop på walesiska landsbygden. Fantastisk utsikt från bilen på vägen upp och Jane Austen-vibbar över stället, privat bibliotek, stora fönster, mörka väggpaneler och vidsträckta ägor. Folk drog omkring i flockar: de högpresterande York-doktoranderna för sig, Bangor-gruppen, en hord från Aberystwyth, och så jag, mina kollegor P och V samt vår likasinnade frände B från Liverpool (det vill säga, de personer som vagt undrade om det ändå inte varit bättre att stanna hemma och kolla in helgens rugbymatch).

Vi var där för att pyssla med paleografi, ett område som vid första anblick drar in fett med nördpoäng: hur man läser och förstår dokument skrivna före standardisering av språkbruk och före tryckpressens intåg. Min och P:s grupp leddes av en arkivkvinna från Aberystwyth. Med stålgrått hår och en sån där vadderad väst, som jag inbillar mig att folk som utöver lerduveskytte har, såg hon inte vidare inspirerande ut, men hon kunde - allt. Vi nästan drunknade i papper och förmodligen var det nödvändigt. Paleografi är nämligen som cricket – det finns alltid en regel till.

Mina latinkunskaper har krympt betänkligt sedan gymnasiet och hälften av de officiella dokument vi glodde på var på latin. Språket är extremt regelbundet och lämpar sig därför för ett kraftigt bruk av förkortningar – säkert skitbra för dem som begrep det på den tiden men inget vidare för nutida doktorander som inte bara glömt supinumformen av vissa verb utan i hemlighet hoppas att supinum kanske har med middagens vinlista att göra.

Jag erkänner dock villigt att jag blev helt fascinerad av vissa texter. Ett brev från Henrik den åttonde (just han med alla fruarna) – spretigt, kletigt, som om han handgripligen brottat ner de motsträviga bokstäverna för att få dem att stanna på pappret: i brevet står att Hans Kungliga Höghet inte är vidare förtjust i att hålla i en penna och att han därför instruerat personen som levererar brevet att istället berätta muntligen vad som borde ha stått på pappret.

Avrättningsordern över Mary Queen of Scots: ett olycksbådande, ångestladdat dokument på tre hela sidor, fullt av överstrukna ord och bläckfläckar, som om det är skrivet i stor hast och under stark press, och det blev aldrig riktigt klarlagt om Elisabeth ville godkänna dödsdomen.

Ett annat brev från Elisabeth själv, rad på rad på rad av perfekt avvägda, väl läsbara tecken… Maktens historia dokumenterad utan standardiserad stavning, utan anonyma tryckbokstäver, så att människan bakom pennan kommer fram. Det var helt oemotståndligt.

Genomgående var luften i seminarierummen dålig. P gjorde ett försök att få kontroll över situationen med hjälp av sin inhalator men när det inte hjälpte lade han ifrån sig papperna och somnade. Framför oss lutade två äldre herrar längre och längre åt varsitt håll i stolarna. En masterstudent från Aberystwyth halvlåg mot en vägg med en jättelik dokumentkopia i knät. Vid katedern fortsatte arkivkvinnan obönhörligt.

När kvällen kom var P knäckt och tvungen att skippa baren och gå och lägga sig. Vi andra hängde kvar och beskådade håglöst en slabbig manlig professor komma alltför nära en karriärhungrig doktorandflicka med höga klackar. Vet inte vem av dem som gjorde den mest sorgliga figuren, men jag gick till sängs för att slippa få veta.

Det som stör mig med konferenser är att det är så jävla tråkigt vid måltiderna: kan man inte prata om nåt annat än sin forskning när man en gång sluppit ur panelen? Man ska ju ändå dit igen om en liten stund? Kanske musik, politik, mode eller vädret kunde locka? Nädå, man hör den robusta kvinnan från norr än en gång upprepa sitt mantra om att hon själv praktiserat ridning och därför är lämpad att analysera hästmotivet i riddartexter från medeltiden, man hör den slabbige manlige professorn mässa ut samma budskap som han just dragit i seminarieform, och två doktorander som aldrig setts förr kommer ihop sig om den egentliga ordföljden i ett dokument de båda läst en enda gång. Ibland kan man kanske kalla det nätverkande. I vissa fall är det absolut intressant, nyttigt, inspirerande. Man får kontakter man aldrig fått annars. Ibland är det, med förlov sagt, ett irriterande revirpinkande bland folk som faktiskt bara är intresserade av att höra sin egen röst.
Med detta känner jag mig träffad av mina egna ord och avslutar tvärt.